Maria Vainio-Kurtakkos doktorsavhandling Idyll eller verklighet? Albert Edelfelt och Gunnar Berndtson i det moderna genombrottets ambivalens, Finska Fornminnesföreningens tidskrift 117, Helsingfors 2010 (253 sidor, 175 illustrationer).
I Maria Vainio-Kurtakkos doktorsavhandling, Idyll eller verklighet? Albert Edelfelt och Gunnar Berndtson i det moderna genombrottets ambivalens (2010) granskas två finländska konstnärer i förhållande till det moderna genombrottet i bildkonsten i slutet av 1800-talet (1870–1905). Författaren väljer att göra detta genom att analysera de båda konstnärernas bilder från den östnyländska skärgården, förlagda i en miljö som hon benämner herrgårdsmiljö och som hon beskriver noggrant med tanke på den efterföljande bildanalysen. Hon utnyttjar ett stort antal målningar och en omfattande korrespondens av både konstnärerna själva och deras närmaste. I sammanhanget får brevväxlingen mellan Edelfelts hustru Ellan (Anna Elise) de la Chapelle och Berntsons syster Hulda von Born en framträdande roll.
Metoden är den biografiska, kompletterad av en omfattande kontextstudie. Därtill genomsyras bildanalyserna av ett sociologiskt genusperspektiv, även om författaren inte explicit anger detta som sin metod; infallsvinkeln yttrar sig indirekt i analyserna av bilder föreställande barn (såväl flickor som pojkar), unga kvinnor, hustrur och mödrar, samt allmogen.
Av naturliga skäl är det Edelfelt som dominerar avhandlingen, eftersom han har efterlämnat flest målningar av relevans för avhandlingen, samtidigt som hans korrespondens inte har förstörts i lika stor utsträckning som kollegans. Avhandlingen handlar egentligen om Edelfelt; Berndtson hör mer till kontexten, men fungerar utmärkt som jämförelse på grund av den långa vänskapen konstnärerna emellan och deras släktskap, som band dem till samma trakter i Östra Nyland. Vainio-Kurtakko är väl insatt i tidigare forskning, detta gäller inte minst Edelfelt som varit föremål för ett stort antal akademiska undersökningar under den senaste tioårsperioden. Dialogen med tidigare forskning är självständig, utan att dölja hennes eget bidrag till denna forskning. Därtill är avhandlingen välskriven, språket överlag gott och texten lättläst. Avhandlingen är även rikt illustrerad. Förutom de aktuella målningarna finner vi ett stort antal fotografier som hjälper läsaren att bilda sig en uppfattning om de personer och miljöer som senare dyker upp på de båda konstnärernas dukar. En släktkarta och kartor över egendomarnas (herrgårdsmiljöernas) geografiska placering finns som bilagor.
Som helhet betraktat för Vainio-Kurtakko fram en ny syn på Edelfelt och Berndtson i och med att hon placerar in dem i en nordisk kontext, som inte i någon större utsträckning uppmärksammats av tidigare forskning (förutom jämförelser med inhemska konstnärer, inkluderar hon exempel på “modernistiska” konstverk av andra nordiska, främst samtida danska konstnärer). Denna kontext byggs huvudsakligen upp genom en socialhistorisk rekonstruktion av livet i både Paris, Helsingfors och Östra Nyland, i nämnd ordning. Som skribenten konstaterar, skildrar de parisorienterade Edelfelt och Berndtson, i likhet med konstnärer över hela kontinenten under 1800-talet, ett samhälle som håller på att försvinna. Den nordiska kontexten, inklusive herrgårds- och sommarvillakulturen i Finland som ligger i fokus, inplaceras här i ett allmäneuropeiskt idéhistoriskt sammanhang.
Som teoretisk referensram stöder sig Vainio-Kurtakko i första hand på Michail Bakhtins definitioner av idyll och nostalgi så som de presenteras i hans bok Det dialogiska ordet – som avhandlingens titel antyder, är “idyll” ett av de viktigaste operativa begreppen i avhandlingen. Här utnyttjar författaren även teoribildning från traditionsforskning inom folkloristik (P.J. Anttonen) och litteraturvetenskap (förutom Bakhtin även Pirjo Kukkonen, och Bengt Lewans texter om herdeidyllen i svenskt 1700–tal). Den idyll och nostalgi som författaren ser i de båda konstnärernas dukar från den östnyländska skärgården kontrasteras med den verklighet så som den yttrar sig i korrespondensen mellan Ellan och Hulda. Även om kvinnornas brevväxling stundom tar överhanden, förblir författaren medveten om att det är själva konstverken som står i fokus, eller egentligen sättet att se på motivet.
För att sätta in Edelfelt och Berndtson i en lokal (östnyländsk) kontext har Vainio-Kurtakko använt sig av Merete Mazzarellas definition av finlandssvenskheten som både “det trånga rummet och den trygga kretsen”; båda konstnärerna och deras släkter hade svenska som modersmål. Hon redogör för den pågående språkstriden, och inkluderar både svekomanernas och fennomanernas respektive syn på folket. Den vidare kontexten utgörs av den nordiska modernitetstanken som den formulerats av den danske aktivisten Georg Brandes, kombinerad med moderna tendenser i samtida litteratur. Detta passar denna kontextuella studie väl. Författaren utnyttjar både dramer och litteratur från tidsperioden för att visa på de rådande trenderna inom tidsperiodens samhällsdebatt, en debatt som både Edelfelt och Berndtson kände väl till.
Enligt Vainio-Kurtakko förblev emellertid både Edelfelt och Berndtson ambivalenta i sitt förhållande till modernismen. De har i sina målningar från den östnyländska skärgården hemfallit till nostalgi och en syn på tradition, natur, folket, kvinnan och hemmet i enlighet med tankar som enligt författaren kan spåras till Johan Ludvig Runebergs idealiserande syn. Utgående från bildanalyserna verkar denna syn ha stått de båda konstnärerna närmare än modernismens samhällskritiska ståndpunkt, och ger intryck av att konstnärerna levde i en sommaridyll och målade solskensstycken och folklivsskildringar som hade föga gemensamt med den pågående samhällsdebatten. Istället för att återspegla denna debatt, bygger bilderna paradoxalt nog vidare på en tidigare tradition som i stort sett baserar sig på en idealiserad världsbild, som Vainio-Kurtakko alltså kopplar ihop med Runebergs idealisering av till exempel allmogen. Detta syns bland annat i att skildringar av arbete – med några få undantag – saknas i såväl Edelfelts som Berndtsons målningar av både “herrskapet” och allmogen. Ett dylikt sätt att se på motivet hör enligt Vainio-Kurtakko samman med en tidigare epok då allmogen sågs som hårt arbetande, men lyckliga och nöjda personer: i både Edelfelts och Berndtsons bilder tar bönderna antingen paus från det hårda arbetet eller är på väg hem efter ytterligare en ansträngande arbetsdag.
Ett av avhandlingens viktigaste resultat är således att även om Edelfelts och Berndtsons målningar från den östnyländska skärgården kom till vid en tid då modernismen inom bildkonsten hade sin glansperiod, saknar de motiv som de båda konstnärerna målade under sina “sommarsemestrar” referenser till de demokratiska tankar som spred sig som en löpeld på kontinenten. Till dessa hör även kravet på jämlikhet mellan könen. Ofta var det barn och kvinnor från konstnärernas närkrets som fungerade som modeller, så gott som utan undantag avbildade i solsken, njutande av det ljuvliga sommarvädret. Bland Edelfelts målningar märks bland annat några målningar föreställande pojkar (herrskapets barn) lekande på stranden i solskenet – leksaksfartygen gör att motivet kan kombineras med framtidstro, en framtid som de kan välja, medan de flickor/unga kvinnor som vi ser i andra målningar inplaceras i “det trånga rummet”, hemmet och deras framtida, förutsägbara roller som hustrur och mödrar. Kvinnorna avbildas i ett “paradis” som inte motsvarar den bild som förmedlas i Ellans och Huldas brev. Denna idylliska “kvinnoverklighet” ser Vainio-Kurtakko som en tillrättalagd verklighet, en verklighet som inte har motsvarighet i de faktiska förhållandena på gårdarna. För att få stöd för sin argumentation har författaren utnyttjat kvinnornas brevväxling till fullo, vilket är berömvärt: “Edelfelts hustru” har länge stått i skuggan av sin man, men nu får hon en röst och en talan som förändrar synen på Edelfelts konstnärskap, och öppnar för nytolkningar av Edelfelts allmoge- och kvinnobilder, både porträtt och salongsstycken från tiden i Paris. Det är också på tiden att Gunnar Berndtson – om än i skuggan av Edelfelt – lyfts fram i den akademiska forskningen.
Marie-Sofie Lundström är Universitetslärare och Forskardoktor i Åbo Akademi