Lectio.
I tio års tid har byggmästaren Hilda Hongell haft en framträdande roll i mitt akademiska arbete. Först som huvudperson i min avhandling pro gradu, nu i min doktorsavhandling. Ett decennium är en lång tid när man ser till utvecklingen inom forskningstraditionen. Det betyder också att det som var utgångspunkten när jag började intressera mig för Hongell inte längre är densamma. En avhandling är alltid ett barn av sin tid, och speglar de intressen, värderingar och trender inom forskningen som just då råder. För forskaren gäller det därför att hitta just de aktuella metoder och teorier som lyfter fram det viktiga i ämnet, och som förtydligar sambanden i materialet. Jag har haft ett mycket tacksamt ämne att undersöka, för det vägrade låta sig formas enligt enkla modeller. Det har inneburit att jag med jämna mellanrum fått undersöka nya metoder och teoretiska förklaringssätt för att hitta en uppsättning arbetsredskap som gör ämnet rättvisa.
Hilda Hongell, född Sjöblom, levde mellan åren 1867 och 1952 och var det man brukar kalla en typisk kvinnlig pionjär. Hon hörde till den första generation kvinnor som i slutet av 1800-talet började ha en yrkeskarriär utanför hemmet. Dokumentationen av dessa kvinnor och deras förutsättningar var ett ämne som under 1970- och 80-talen intresserade feministiska forskare. Man visade omvärlden att det faktiskt funnits kvinnor som varit verskamma i offentligheten. Fascinationen över de kvinnliga pionjärerna byttes så småningom ut mot intresse för strukturalistiska tolkningssätt, och ämnet blev som sådant ointressant i forskningen.
I den här kontexten inledde jag mitt graduarbete, med ett ämne som i 2000-talets början egentligen saknade relevans ur forskningssynpunkt. Det betydde också att det inte fanns någon tydlig uppfattning om hur man kunde granska pionjärkvinnorna ur nya perspektiv. Mina första undersökningar av Hongell följde därför den forskningstradition för ämnet som etablerats på 70-talet. Man undersökte kvinnornas liv och dokumenterade deras verksamhet och verk. Därefter presenterades informationen i biografier med tillhörande verkkatalog.
Hongell hade fötts i Mariehamn, sex år efter att staden grundats. Hennes far var involverad i stadens beslutsfattande, fungerade som lotsålderman och ritade på fritiden hus åt stadsborna. Hilda fick hjälpa honom med ritningarna under uppväxten och 1889, året efter faderns död, tog hon över hans verksamhet. År 1891 sökte hon sig till industriskolan i Helsingfors och 1893 blev hon den första kvinnan som avlade byggmästarexamen. Samtidigt arbetade hon med ritningar för beställare i Mariehamn. År 1896 fick hon anställning på en arkitektbyrå i Helsingfors. Året därpå gifte hon sig med Sanfrid Hongell som var en skolkamrat från industriskolan. Under slutet av 1890-talet fortsatte hon göra inhopp vid arkitektkontoret, och ritade tillsammans med maken i parets gemensamma firma. När familjens andra barn fötts trappade Hilda ner på verksamheten, 1912 ritades den sista ritningen till Mariehamn. Det totala antalet ritningar var då 107. Hennes sista kända ritning till en byggnad på Åland är daterad 1928. När karriären avslutats koncentrerade hon sig på familjen. Hilda Hongell avled 1952.
Det stod tidigt klart att det inte gick att förklara Hongells verksamhet enbart genom en biografi och verkkatalog. För i materialet kunde jag skymta något mycket mera komplext, som till en början var svårt att sätta fingret på. En av de tidiga frågorna som dök upp var varför just hon blev den första kvinnan med självständig karriär som byggmästare? Hon var ingalunda den första kvinnan som fått utbildning i Industriskolan i Helsingfors, men hon var den första som fick avgångsbetyg och som hade en egen kundkrets. Det visade sig att Mariehamn, Hongells verksamhetsfält, hade något att göra med saken. Nästa fråga blev därför: varför var Mariehamn viktigt?
För att förstå hennes roll i Mariehamns historia gick jag igenom stadens byggnadsutveckling mellan åren 1861 och 1915. Kartlade hur många byggnader som uppförts olika år, vem som ritade byggnaderna och hur arkitekturen såg ut. När jag jämförde resultatet med statistiken över Hongells verksamhet blev det intressant. Det visade sig att hon under 1890-talet hade mer eller mindre monopol på att utföra byggnadsritningar för privata beställare i Mariehamn. Tidpunkten sammanföll med den satsning på badortsturism som gjorts i staden. Efter att Mariehamns badinrättning öppnats 1889 genomgick staden en tydlig strukturförändring. Från att under de 30 första åren ha fört en statisk och tynande tillvaro fördubblades invånarantalet och byggnadsbeståndet under en period om tio år. Arkitekturens utseende förändrades, servicenäringar blev vanliga, nya människor flyttade in och den gamla samhällsstrukturen luckrades upp
Det ramverk som passade bäst för att strukturera informationen om staden i förändring var den franske sociologen Pierre Bourdieus teorier. Hans tankar om samhället som ett fält inom vilket olika agenter kämpar för att uppnå fördelaktiga positioner har visserligen använts på gränsen till uttjatning. Men just i frågan om Mariehamn bidrog terminologin till att på ett tydligt sätt förklara vad som hände under 1890-talet. Men varför valde man just Hongell för att låta göra ritningarna till privata byggnader. Vilket värde kunde just hon skapa för beställarna? Och varför lyckades inte de andra amatörritare som var verksamma då hon inledde sin karriär få samma status?
När undersökningen av den biografiska informationen fördjupades med aktörskapet i fokus framträdde bilden av en kvinna som såg till att besätta alla de tillgängliga positioner som en kvinna i hennes samtid kunde ha. Hongell var tidigt verksam i det offentliga, och det att hon kom från en av stadens borgerliga familjer bidrog till att hon uppfattades som redbar också i den offentliga verksamheten. Med början i tjugoårsåldern verkade hon som lärarinna, organist, sekreterare, och därtill byggnadsritare. Alla dessa arbeten var sådana som under 1800-talets slut ansågs vara speciellt lämpade för kvinnor på grund av det man uppfattade som deras medfödda natur.
Därtill professionaliserade Hongell sitt kunnande genom att skaffa sig utbildning som byggmästare. Eftersom hon inte hade tillräckligt hög grundutbildning var det industriskolan och byggmästarlinjen som var öppen för henne. Arkitektbanan hade krävt en sådan grundutbildning som vid tiden inte fanns tillgänglig på Åland. Genom att lära sig tekniskt korrekta lösningar för utformning av byggnader, moderna sätt att rita fasadritningar och kunskap om samtidens arkitekturtrender kunde hon utmanövrera de andra byggnadsritarna i Mariehamn och styra beställningarna till sitt eget bord.
Den fanns ändå en sista fråga som inte fått sitt svar och som var viktig för förståelsen av helheten. Varför blev just den typ av arkitektur hon företrädde det som folk valde att beställa? Varför nöjde man sig inte längre med de enkla byggnader som de andra ritarna producerade? Det fanns ett stort behov av nya byggnader i Mariehamn eftersom ett badhotell saknades och badturisterna måste hyra in sig i stadsbornas hem. Men varför dög inte den traditionella arkitekturen för detta ändamål? Här blev teorier kring performativitet i arkitekturen den viktiga pusselbiten som krävdes för att få hela bilden att passa ihop. Det är också detta jag syftar till i avhandlingens titel – iscensättningen av badorten Mariehamn.
Badortssatsningen i Mariehamn hängde samman med den långsamma utveckling som skett efter stadens grundande. Det som från början skulle bli ryska rikets skrytbygge och västligaste utpost föll platt och stadens få invånare var tvungna att ta utvecklingen i egna händer för att inte förlora allt de satsat. Att grunda badinrättningar för att förbättra en stads ekonomi var ett välbeprövat koncept under 1800-talet och det fanns en stor marknad för kurortsturism. Samtidigt fanns det tydliga förväntningar bland turisterna på hur en badort skulle se ut, och vilken vård och service som skulle erbjudas.
I Mariehamn hade man inte till fullo insett omfattningen av dessa krav när badinrättningen öppnade 1889. Kritiken i pressen lät inte vänta på sig: staden beskrevs som liten och tråkig, och det saknades all form av bekvämt boende och modern service. Endast badhuset och den vackra naturen fick beröm. För att kunna locka turister var stadsborna tvungna att göra om den enkla skärgårdsstaden till en trendig badort. Framför allt måste man få staden att motsvara förväntningarna när det gällde utseende och service.
Det var i det här sammanhanget som Hongells aktörskap kunde utvecklas. Genom sin uppväxt kände hon till de lokala uppfattningarna om byggande och boende. Genom sin utbildning fick hon lära sig vad turisterna förväntade sig av badortsarkitekturen. Hennes trumfkort blev förmågan att i rätt takt kombinera dessa båda arkitekturuppfattningar. Genom den rätta arkitekturen fick stadsborna mer pengar för uthyrning och turisterna var nöjda när de fick större lägenheter med balkonger och verandor. Samtidigt införde Hongell en helt ny boendestandard. Rumsindelningen förändrades från traditionell storfamiljslivsföring med umgänge i storstuga och kök, till borgerligt ideal med serveringsgångar och huvudentré från gatan. Vid 1900 hade arkitektur- och boendeidealet i Mariehamn förändrats helt genom Hongells insats.
Undersökningen visar att Hongell och Mariehamn var starkt beroende av varandra under 1890-talet. Mariehamn under pågående strukturförändring gav Hongell de möjligheter hon knappast kunnat få någon annanstans. Och utan hennes inverkan hade kanske inte Mariehamn som badort blivit den lokala succéhistoria den var under två decennier. Den arkitektur hon skapade gick från att ha varit en kuliss vid iscensättandet av badorten Mariehamn till att bli det man än i dag uppfattar som en av grunderna i stadens arkitekturhistoria.
Kombinationen av olika infallsvinklar och metoder bidrar till en bild av en ovanlig karriär i en dynamisk tid. Min avsikt har varit att pröva nya perspektiv för att göra en nytolkning av ett traditionellt forskningsområde – den infallsvinkeln kan väl närmast anses vara en trend i dagens forskning. Man arbetar medvetet med att ompröva gamla sanningar och vedertagna arbetsmetoder. I det här fallet har valet bidragit till att bredda synen på de kvinnliga pionjärerna som föremål för forskning.
Mia Åkerfelt är vikarierande universitetslärare i konstvetenskap vid Åbo Akademi och inriktad på forskning i arkitekturhistoria.
Åkerfelt disputerade 9.12 2011 vid Åbo Akademi.
Mia Åkerfelt: För fremlingarnes trefnad – byggmästaren Hilda Hongell och iscensättningen av badorten Mariehamn på 1890-talet, utgiven på eget förlag, Åbo 2011.