I somras, närmare bestämt 15-21 juli, arrangerades den 33:e konsthistoriska världskongressen i Nürnberg. Den första ägde rum i Wien 1873, på Österreichisches Museum für Kunst und Industrie. För arrangemangen svarar sedan 1930 CIHA (Comité International d’Histoire de l’Art) och de stora, numera vart fjärde år återkommande, kongresserna ambulerar mellan medlemsländerna. Den förra ägde rum i Australien (Melbourne) och den kommande går av stapeln i Beijing. Kina är en ny medlemsstat som utan tvekan har de ekonomiska resurser som krävs för tillställningar av den här storleksordningen.
1. Kongresscentrets entréhall med incheckningsdiskar och posterutställning under ett föreläsningspass. Foto: Lars Berggren.
I Nürnberg förelästes nu över, lyssnades till och diskuterades ett tjugotal aktuella temata av tusentalet deltagare från ett hundratal länder. Huvudtemat var ”The Challenge of the Object” och fokuserade bl.a. på konstverken som fysiska föremål – en aspekt som dagens alltmer teoretiskt inriktade humanister ofta tenderar att glömma bort men som ständigt gör sig påmind på olika sätt: materiellt, politiskt och inte minst ekonomiskt. Slitage, underhåll, konservering, lagring och utställning är problem som museer alltid och överallt har att brottas med. Den offentliga konsten har sin särskilda problematik, liksom arkitekturen och den byggda miljön. Passande nog var det Germanisches Nationalmuseum, med sina drygt tio miljoner föremål i samlingarna och med ansvar för ett otal kulturhistoriskt intressanta byggnader, som var värd för kongressen.
Själva förhandlingarana ägde rum i ett kongresscentrum i utkanten av Nürnberg (f.ö. beläget inte långt från Albert Speers berömda Zeppelinenfeld, där nazisternas årliga ”Parteitage” avhölls under 30-talet, och förevigades av Leni Riefenstahl). Sammanlagt hölls där drygt 400 föredrag. Ingen kunde naturligtvis närvara vid mer än en liten bråkdel. Blotta antalet deltagare och kongresscentrets storlek gjorde det inte heller lätt för det dryga tusentalet personer att lokalisera och hinna i tid till speciellt intressanta föredrag – och på utsatta tider rusade de som skållade råttor mellan den gigantiska anläggningens olika delar. Min sektion, med temat ”World Heritage: Cultural Identity and the War against Works of Art”, var mycket välbesökt, möjligtvis beroende på att salen var centralt placerad och förhållandevis lätt att hitta.
De 21 sessionerna ägnades temata som konstobjektets ”föremålslighet”, dess definition inom konstvetenskapen, dess egenskaper, ”aura”, originalitet och praktiska använding. Givet den tyska kontexten riktades naturligtvis en stor del av uppmärksamheten mot Horst Bredekamps session ”Questioning the Object of Art History”, där konstverkets ontologiska status stod i centrum. Är konstverket en ”agent”, en performativ ”bildakt” eller inte? Diskussionen var både lärd och engagerad, även om man ibland fick intrycket att man hamnat i ett semantiskt ekorrhjul. Skillnaderna mellan olika språkområdens och konstvetenskapliga traditionernas användning av centrala begrepp ställdes på sin spets på ett ibland både komiskt och synnerligen tänkvärt sätt.
Som vanligt var den största behållningen av mammutarrangemanget att nya internationella kontakter knöts och att nytt liv blåstes i gamla. Gensvaret på mitt eget föredrag, ”Reshaping the National Myth. Risorgimento Monuments in the Political Geography of Rome” var stort. Många fann paralleller i sina egna länder och man kan konstatera att forskningen om monument som politiska artefakter f.n. verkar vara på uppgång bland konsthistoriker i alla världsdelar. Påfallande och uppmuntrande var rikedomen av unga, ivriga doktorander och postdocs från jordens alla hörn. Tyvärr var bristen på just sådana från Skandinavien och Finland mindre hoppingivande, men den har kanske sin förklaring i de olika ekonomiska förutsättningarna. Både staden Nürnberg och delstaten Bayern bidrog till kongressen med stora summor och deltog även aktivt i dess genomförande. I sitt avslutningstal avslöjade den bayerska utbildningsministern dessutom att man just beslutat satsa 580 miljoner euro extra på humaniora och museernas interna forskning. Lever vi i samma värld?
2.”Gamla stan” i Nürnberg. I fonden restauranten ”Heilig-Geist-Spital”. Byggnaden från 1300-talet sträcker sig ut över floden Pegnitz. Foto: Lars Berggren.
Men alldeles oavsett de olika ekonomiska förutsättningarna måste det konstateras att CIHAs evenemang är gyllene tillfällen för forskare på olika nivåer att publicera (i vid mening) sina forskningsresultat och -intressen, möta likasinnade, diskutera gemensamma frågeställningar, initiera gränsöverskridande projekt, och träffa vetenskapliga förebilder. Att få ett enskilt samtal med personer som Horst Bredekamp, Ernst Mittig, Hans Belting, Thomas DaCosta-Kaufmann, Steven Bann, Michael Ann Holly eller vem det nu vara månde, kostar oftast inte mer än ansträngningen att övervinna sin egen blyghet. Och för en ung doktorand eller postdoc kan ett kort samtal, under en kongresslunch eller i bussen under en exkursion, vara livsavgörande.
Givet det stora potentiella utbytet ter det sig märkligt att informationen om och diskussionen av CIHAs verksamhet här ägnas så liten uppmärksamhet. Kommunikationen fungerar uppenbarligen inte riktigt som den ska och något borde göras åt det. Förslagsvis kunde man börja med att huvudintressenterna – ämnet konstvetenskap och Föreningen för konsthistoria – aktualiserar vilka rättigheter och skyldigheter som följer av medlemskapet i CIHA, samt ser över rutiner och ansvarsfördelning gällande rapportering och informationsspridning. För den som vill informera sig mer om CIHAs historia, verksamhet och statuter, liksom om den senaste kongressen, rekommenderas länkarna nedan.
FD Lars Berggren är professor och ämnesansvarig för konstvetenskap och visuella studier vid Åbo Akademi.
CIHA2012 in Nürnberg: www.ciha2012.de/
CIHA (Comité International d’Histoire d l’Art): www.ciha-arthistory.org/