When Attitude Becomes Form
Fondazione Prada, Ca’ Corner de la Regina, Venedig
Utställningen är öppen till den 3.11.2013
1. Installationsvy från “When Attitudes Become Form: Bern 1969/Venice 2013” Från vänster: Barry Flanagan A Hole in the Sea, 1969 (exhibition copy 2013) Richard Artschwager Blp, 1968, Robert Ryman Classico 3, 1968, Gilberto Zorio Trasciniamo un po’ di…, 1969. Foto: Attilio Maranzano, Courtesy: Fondazione Prada.
En av de mest uppmärksammade och mest kvalitativa begivenheterna under årets omgång av Venedigbiennalen har varit Fondazione Pradas återuppförande av utställningen When Attitudes Become Form i sitt palats Ca’ Corner de la Regina vid Grande Canale. I min text vill jag diskutera händelsen ur ett flertal perspektiv: som en form av konsthistorieskrivande, som en samtida utställningsproduktion, som en konstupplevelse samt som en postmodern repetitionsövning.
Konsthistorien utställd
2. Fasaden, Ca’ Corner della Regina. Foto: Attilio Maranzano, Courtesy: Fondazione Prada.
Att se konstutställningen som en form av konsthistorieskrivning har blivit en allt tydligare artikulerad metod särskilt inom forskningen av det senaste århundradets konstutveckling. En av de tidigaste dokumentationerna av den moderna konstutställningen och så en manifestation av presentationsformatets betydelse var amerikanen Bruce Altshuler som genom sin studie av det moderna avantgardets händelser gav en modell för studiet av utställningen som form.[1]
De senaste 15 åren har utställningsforskningen expanderat som forskningsområde i takt med att allt fler curatorsutbildningar har etablerats både inom vetenskapsuniversitet och inom konstuniversitet.[2] När curatorn som professionell aktör blivit tydligare blir även behovet av att definiera och kritiskt granska dennes aktiviteter, processer och produktioner. Konstutställningens diskurs blir därmed ett mångdimensionerat och brett aktivitetsfält, där kunskapsproduktioner, maktstrukturer och institutionella processer kräver allt mer differentierade tolkningsmetoder och analytiska verktyg.
3. Installationsvy från “When Attitudes Become Form: Bern 1969/Venice 2013” Från vänster: Gilberto Zorio Torce (Torches), 1969, Mario Merz Acqua scivola (Igloo di vetro) (Water Slips Down (Glass Igloo)), 1969. Foto: Attilio Maranzano, Courtesy: Fondazione Prada.
Samtidigt har konstverkets förändrade former krävt ett förhållningssätt som vid analys och dokumentation tydligare tar i beaktande en precisering av verkets tid och rum. Platsspecificiteten har krävt en expanderad formanalys samtidigt som den tidsbaserade presentationen med inriktning på event och performance kräver ett förhållningssätt som ser den temporala närvaron som väsentlig på bekostnad av materiell beständighet eller formfasta hanterbara entiteter
Dessa båda riktningar, curatorprofessionens utveckling och konstverkets dematerialisering, har ofta setts ha fått sin början och sin tydligaste manifestation under 1960-talet. Därför är det inte förvånansvärt att en av de händelser som inom den utställningshistoriska forskningen har kanoniserats högt över alla andra är utställningen som förkortat brukar kallas When Attitudes Become Form, planerad, sammanställd och genomförd av schweizaren Harald Szeemann på Kunsthalle Bern under våren 1969.
4. Installationsvy från “When Attitudes Become Form: Bern 1969/Venice 2013” Från vänster: Alain Jacquet Les fils électriques, 1968; Lawrence Weiner, A 36” x 36” Removal to the Lathing or Support Wall of Plaster or allboard from a Wall, 1968. Foto: Attilio Maranzano, Courtesy: Fondazione Prada.
Harald Szeemann som gick bort 2005 72 år gammal blev en legend redan under sin livstid. Han har tillskrivits titeln som den första nutida curatorn som genom sin praktik formade den nutida samlingsutställningen. Karakteristiskt för denna curatoriella praktik är sammanställningar av presenterade konstverk kring en tematisk helhet med även oväntade kombinationer och dialoger mellan verken och uttrycken. Szeemann, som var utbildad konsthistoriker, arkeolog och journalist hann göra mer än 200 utställningar och samlade ett vida respekterat privat arkiv och bibliotek kring samtidskonsten som år 2011 inköptes av den amerikanska Getty Research Institute.
Utställningen från 1969 hette egentligen ”LIVE IN YOUR HEAD” med undertiteln och tillägget ”When Attitudes Become Form (Works, Processes, Concepts, Situations, Information)”. Det var en presentation av dåtida till stor del unga konstnärer från både USA och Europa. De sammanlagt 70 namnen klingar idag bekanta som representanter för konsthistoriens efterkrigstida epok. Szeemann summerade de konstnärliga strategierna i originalkatalogen så här:
The artists represented in this present exhibition are in no way object-makers. On the contrary, they aspire to freedom from the object, and in this way deepen the levels of meaning of the object, reveal the meaning of those levels beyond the object. They want the artistic process itself to remain visible in the end product and in the ‘exhibition’.[3]
I efterhand är det anmärkningsvärt att notera sammanställningen och rekapitulera hur introduktionen av såväl grupputställningen och de både konceptuellt och materiellt nyskapande konstverken och konstnärliga strategierna etablerades i kärnan av den växande konstvärlden i förändring. Utställningen sågs av 7000 besökare i Bern och fortsatte sedan i lite olika konstellationer till Krefelt i Tyskland och till ICA i London. Då kritiserades den rejält för sin avvikande attityd. Idag ingår den som en självklar del i alla curatorstudenters källförteckning och litteraturlista.
Venedig som ny arena
Fondazione Pradas satsning på att återuppföra Szeemanns legendariska utställning måste ses som ytterst exceptionell. Den fungerar naturligtvis som en stadfästning av stiftelsens position som en av de mest inflytelserika och kvalitativa aktörerna inom samtidskonstens fält i Italien men även internationellt sett.[4] En fördjupning i det kanoniserade materialet ger dem en mycket stark kulturell och konstnärlig position i den eviga kampen om tolkningsföreträden för värdeladdade betydelseformationer inom pågående historieskrivning. Samtidigt är det en tydlig etablering av stiftelsens position i Venedig, där ett samarbete med staden gett dem tillgång till ett centralt 1800-tals palats vid Canale Grande för sin utställningsverksamhet.
5. Installationsvy från “When Attitudes Become Form: Bern 1969/Venice 2013” Från vänster: Richard Long A Walking Tour in the Berner Oberland, 1969; Claes Oldenburg Model (Ghost) Medicine Cabinet, 1966; Richard Artschwager Blp, 1968; Claes Oldenburg Study for Pants Pocket, 1963; Joseph Beuys, Ja Ja Ja Ja Ja Nee Nee Nee Nee Nee, 1968. Foto: Attilio Maranzano, Courtesy: Fondazione Prada.
Ur ett konsthistoriskt och samtidskonstforskningsperspektiv är satsningen på ett återuppförande specifikt intressant. Samarbete har skett med forskare från Berns konsthall och från Getty Research Institute i Los Angeles. Processen har haft som intention att genom arkivmaterial göra en grundläggande kartläggning av utställningen såsom den uppfördes 1969. Utgångspunkten har varit antagandet att framställningen såsom den uppfördes under Szeemanns övervakning kan ses som ett språk, en text som genom noggrann analys ger kunskap om väsentliga metoder för förståelsen av den samtida konstens utveckling och betydelseformationer.[5] Över 1000 dokumentära fotografier har analyserats, relaterat material från curatorns arkiv har fungerat som referenser för en kontextualisering, kommentarer från samtida media ger ett vidgat perspektiv på receptionen och produktionsprocessen har dissekerats i minsta detalj för att utröna hur de slutgiltiga besluten har fattats. Därtill har många av de involverade personerna, inte minst deltagande konstnärer, ombetts att ge sina minnesbilder och erfarenheter från händelsen.
Utställningen har behandlats som en arkeologisk utgrävning och hanteras som en ready-made av den ansvarige curatorn Germano Celant. Den formella strukturen för denna ready-made för med sig att det inte bara är de presenterade verken som visas i Ca Corner-palatset. Utställningen ses därtill även ha innefattat det utrymme som originalet presenterades i.[6] Det som är förstummande i Venedig-presentationen är att man i palatsets utrymmen byggt in interiören från konsthallen i Bern. Skalan, materialen, den arkitektoniska stilen och detaljerna från lokalerna i en byggnad från 1918 har i sin helhet inkorporerats i de freskotäckta salarna i det venetianska palatset.
6. Installationsvy från “When Attitudes Become Form: Bern 1969/Venice 2013” Från vänster: verk av Eva Hesse, Bill Bollinger, Gary B. Kuehn och Keith Sonnier. Foto: Attilio Maranzano, Courtesy: Fondazione Prada.
Ambitionen att minutiöst återuppföra Szeemanns utställning nästan 45 år senare har inneburit att man samlat alla befintliga verk från utställningen i någon form. De verk som hamnat i olika samlingar har kunnat lånas in i en stor omfattning, några har inte kunnat förflyttas på grund av sköra material. På plats finns originalverk av bland andra Carl Andre, Claes Oldenburg, Bruce Nauman, Eva Hesse, Giovanni Anselmo, Hanne Darboven och Richard Tuttle. Andra verk har återuppförts, antingen tillsammans med ännu aktiva konstnärer, eller i samarbete med ansvariga för bortgånga konstnärers kvarlåtenskap. Dessa är exempelvis verk av Joseph Beuys, Daniel Buren, Walter De Maria, Jan Dibbets, Alain Jacquet, Joseph Kosuth, Sol LeWitt, Keith Sonnier, Ger van Elk, och Lawrence Weiner. De verk som varit omöjliga att materialisera representeras med utplaceringar av dokumentära fotografier på den plats i utställningen de tidigare visats på. Denna kartläggning summerar en samlingsutställning som är en fascinerande uppvisning av detaljerad arkeologiskt forskningsarbete.
Historiens spektrala närvaro
Upplevelsen av utställningen är minst sagt dubbel. Det är naturligtvis möjligt att sätta sig in i det konsthistoriska materialet och avläsa estetiska och konstnärliga val, se processer, relationer och rumsliga lösningar verk emellan. Det är intressant att tänka på att utställningen år 1969 avvek betydligt från gängse konventioner att visa konstverk. Här var det fråga om att låta arbetsprocessen vara synlig i verkets relation till betraktaren. Upplevelsen frigjordes genom att inga tydliga avgränsningar i form av upphöjande piedestaler eller olika fokuserande inramningar användes. Den materiella närvaron, de flesta verkens direkta beröring till arkitekturen, främst till golvet, påvisade närheten till rummet, till de involverade människorna och till betraktarna som helhet.
Denna fascinerande innovation i konstförmedling och reception som skedde under 1960-talet är sannolikt skälet till att When Attitudes Become Form har fått den position som den har inom utställningshistorien och att arrangörerna varit närmast besatta av att göra allt för att få möjlighet att uppleva och analysera händelse ”just såsom den var”.[7]
Där blir dubbelheten i upplevelsen av utställningen tydlig. Att presentera historien såsom den var är uppenbarligen inte möjligt. Men den spöklikhet och den förskjutning av betydelseformationer som sker blir oerhört intressant just genom att realiseringen av projektet rör sig på en så hög nivå. Ambitionen med att göra framställningen korrekt ger den dimensioner som blir unika inte minst på grund av den venetianska kontexten. Upplevelsen får en postmodern prägel genom bruket av strategier som brukar kallas retro, det att flera kulturella tidsnivåer blir överlappande, att lekfullheten samsas med något mycket allvarligt och att det finns en melankoli över något förlorat som man inte riktigt är klar med. Hela framställningen blir som ett spel mellan lust och förlust.
7. Installationsvy från “When Attitudes Become Form: Bern 1969/Venice 2013” Från vänster: verk av Keith Sonnier, Richard Artschwager, Richard Tuttle, Alan Saret, Gary B. Kuehn och Walter De Maria. Foto: Attilio Maranzano, Courtesy: Fondazione Prada.
Curatorn Germano Celant har i sitt arbete med realiseringen av projektet haft ett nära samarbete konstnären Tomas Demand och arkitekten Rem Koolhaas, vilka båda har förskjutningen som en del av sin konstnärliga strategi. Demand arbetar med att replikera realistiska miljöer i pappersmaterial för att sedan fotografera dem, med resultat i bilder som på allvar utmanar tankar om mimesis, dokument och dualismen mellan fiktion och verklighet. Koolhaas har som ledare av arkitekturbyrån OMA sedan 1970-talet varit banbrytande inom urbanismen och strakt motsatt sig idéer om arkitekturens funktion som inriktad på harmoniska miljöer.
Det stora ögonblicket i arbetsprocessen har tydligt varit då man efter att ha kommit fram till behovet av en tredimensionell realisering av framställningen upptäckt att volymen av Berns konsthall faktiskt var möjlig att i full skala införliva i det venetianska palatset.[8] Denna insikt har naturligtvis varit avgörande för projektets framgång.
8. Installationsvy från “When Attitudes Become Form: Bern 1969/Venice 2013” Från vänster: Richard Serra Shovel Plate Prop, 1969; Close Pin Prop, 1969; Sign Board Prop, 1969 (1987) och Richard Artschwager Blp, 1968. Foto: Attilio Maranzano, Courtesy: Fondazione Prada.
Som betraktare tar det en stund att inse hur de överlappande skikten av arkitektur går omlott. De detaljerat inpassade nya vita väggarna smyger sig in i alla stuckaturer och pelarformationer. När ögat väl har hittat gränsgången, skikten, skarvarna och fogarna, är det svårt att se något annat. Illusionen har spruckit samtidigt som en annan illusion har tagit över. Skiftningen mellan upplevelserna sker smidigt och formar en tredimensionell bild av en resa genom tiden, genom estetiska strategier och möjligheterna att illustrera konsthistorien.
Återuppförandet av When Attitudes Become Form är ett närmast fulländat gesällprov på en gryende praktikbaserad forskning inom utställningshistorisk genre. Den ger material för fördjupade utställningsteoretiska analyser och för utarbetandet av teorier kring det curatoriella. Samtidigt blir presentationen ett konstverk i sig, som genom estetiska, temporala och spatiala förskjutningar rubbar illusionen om möjligheterna att greppa det förgångna och osäkrar idén om utställningen som en hanterbar ready made.
Maria Hirvi-Ijäs är konstforskare och kritiker i Helsingfors
Källhänvisningar:
1. Altshulers första studie har följts av omfattande översikter av utställningsformatets utveckling från salongerna till biennaler och fram till dagens hybridformer av konstpresentationer. Altshuler Bruce: The Avant-Garde in Exhibition: New Art in the Twentieth Century. New York: Harry N. Abrams. 1994. Berkeley: University of California Press. 1998. ;Salon to Biennial — Exhibitions That Made Art History, Volume I: 1863-1959, Phaidon Press Inc., 2008; Biennials and Beyond; Exhibitions that Made Art History, 1962-2002, Phaidon Press, 2013.
2. På de finländska utbildningsinstitutionerna har curatorn som en specifik professionell kompetens uppmärksammats senare än på andra håll. Aalto universitetet startade magisterprogrammet CUMMA 2010 och Bildkonstakademin öppnade ett pilotprojekt kring curating för konstnärer på magisternivå hösten 2012. Stockholms universitet och Konstfack har utbildad curatorer sedan 1998. En av de äldsta curatorutbildningarna i Europa har arrangerats av den holländska institutionen De Appel från 1994.
3. Citerad i http://www.macba.cat/uploads/20091118/lecture5_when_attitudes_eng.pdf (besökt 10.8.)
4. Stiftelsen grundades 1993 med bas i Milano, och har sedan 1995 fokuserat på att producera platsspecifika projekt inom den internationella samtidskonstens fält i bred bemärkelse. Utställningsverksamheten i Palazzo Ca Corner i Venedig startades 2011.
5. ”The project has entailed the understanding that the language with which an exhibition is mounted and the relations between the works set out by its curator have become a founding element of the history of modern and contemporary art.” http://www.prada.com/en/fondazione/cacorner#exhibition (besökt 2.8.13).
6. Som en jämförelse kan nämnas att Tate Britain under hösten 2012 visade en del av dokumentationen av utställningen som den visades i London, som en del av sin presentation av George Harrisons arkiv där det dokumentära materialet visades i vitriner. Focus: Charles Harrison as Curator, Tate Britain: Display, 21 May 2012 – 10 March 2013 http://www.tate.org.uk/whats-on/tate-britain/display/focus-charles-harrison-curator (besökt 13.8.13)
7. ”The intention is to breathe new life into the exhibition process with which “When Attitudes Become Form” was staged, so as to go beyond the necessity for photographs and films of the past event, and to be able to experience and analyze it literally, just as it was, even though it has been transported from the past to the present.” http://www.prada.com/en/fondazione/cacorner#exhibition (besökt 2.8.13)
8. Detta framkommer i samtalen mellan Celant, Koolhaas och Demand. Del av pressmaterialet och publicerat i utställningskatalogen: Celant, Germano, red. When Attitudes Become Form. Bern 1969/Venice 2013, Progetto Prada Arte, Milan 2013.