Valkeapää, Leena (2015). Vapaa kuin lintu, Emil Nervanderin elämä. Fri som fågeln, Emil Nervanders liv. Taidehistoriallisia tutkimuksia – Konsthistoriska studier 47. Helsingfors: Taidehistorian seura – Föreningen för konsthistoria ry, 264 s.
Docent Leena Valkeapääs nyutkomna studie på svenska titulerad Fri som fågeln, Emil Nervanders liv, är en mycket väl uppbyggd biografisk skildring kring Emil Nervander (1840–1914) som kultur- och nationsbyggare. Nervander är ett bekant namn för alla som intresserar sig för Finlands konst- och kulturhistoria, fastän hans samtid ofta verkade se honom endast som den konstnärlige, mindre famösa sonen till den genialiske professorn J. J. Nervander. Det är mer än rimligt att Emil Nervander har fått en värdig upprättelse i form av en diger och analytisk biografi.
Verket är rikt illustrerat och i en särskild bildbilaga får man även ta del av många av de fina källorna i färg. Alla bildtexter är även översatta till svenska, som tillsammans med en lång svenskspråkig sammanfattning kan vara till nytta för andra nordiska forskare. Förhoppningsvis kommer denna biografi att utnyttjas dem som tangerar nationsbygget, intresset för fornminnen och forskarprofiler i Norden under 1800-talet. Vad gäller den biografiska infallsvinkeln hänvisar Valkeapää till verk skrivna under det senaste decenniet av bland annat historikern Irma Sulkunen. Som konsthistoriker har Valkepää särskilt velat lyfta fram de visuella källorna såsom fotografier och annat dylikt material som anknyter till Nervanders liv. Det verkar väl underbyggt, då det mycket fort framkommer att Nervander var en stor beundrare av alla konstens former och uttryck redan tidigt i sitt liv.
Genom Valkeapääs framställning är det tydligt att Emil Nervander i hög grad påverkade formandet av synen på Finlands historia genom sitt decennier långa, uthålliga skrivande och forskande. Han var uppenbart i många avseenden topelian, fennoman på svenska, och hans samtid jämförde honom orättvist ofta med hans stora lärare och förebilder som Snellman, Topelius och Cygnaeus. Tack vare den föreliggande biografin är det möjligt att se hur mångsidig och produktiv Nervander verkligen var och hur stort han påverkade till exempel den vetenskap som kom att utformas till konsthistoria i vårt land. Nervander var mycket intresserad av konst, dikt och teater som ung och kom hela livet att vurma för dessa konster. De förefaller som om han var en mycket känslig person och kanske uppfattades ha kort koncentrationsförmåga, men Valkeapää argumenterar för det motsatta: under sitt liv hade han flera skrivprojekt som tog rentav decennier att fullbordas, vilka han idogt företog sig att arbeta med.
Det framkommer även hur aktivt han skrev och antecknade, forskade och recenserade. Valkeapää analyserar vettigt Nervander mot 1800-talets mansideal inom hans samhällsklass (den lärda eliten), hur hans underhåll och liv som frilans påverkade – eller kanske påverkades av – hans val. Hon ger även inblickar i hans nätverk, som både begränsade honom och gav honom möjligheter. Valkeapää anser exempelvis att hans grand tour som sällskapsherre till en ung medstudent (af Heurlin) påverkade honom starkt, eftersom han då kunde ta sig till de klassiska konstskatterna i Europa och ta del av den så att säga grand tour-mentalitet som unga män av de högre stånden skaffat sig redan i ett hundratal års tid.
Nervander hade en enorm nytta av sina resor då han deltog i den första vågen av unga studenter och forskare som fattade intresse för Finlands historiska minnen och det som vi idag kallar fornminnen av olika ålder, bland annat de medeltida kyrkorna. Valkeapää, som själv doktorerat om synen på restaurering och bevarandet av de medeltida stenkyrkorna i Finland, har därför kunnat skapa en informativ bakgrundsfond, mot vilken hon har lyft fram Nervanders specifika förtjänster med avseende på till exempel hans verksamhet som en av grundarna till Finska fornminnesföreningen, ledare av föreningens många konsthistoriska expeditioner och senare hans arbete som expert för Arkeologiska kommissionen. Mellan raderna skymtar även hans politiska åsikter fram.
Verket har kommit till på basis av noggrann arkiv- och litteraturforskning och har en mängd olika information att ge åt den som intresserar sig för 1800-talets män, manlighet, skapandet av Finlands historia och även en mycket speciell människas livsbejakande öde. Det förefaller som om Nervander var mycket romantisk, menar också Valkeapää i likhet med vad som står i hans nekrologer, men hon lyfter även fram behovet av mer djuplodande analys. Det förefaller som om han inte alls var en enstöring mot slutet av sitt liv, som många av de tidigare biograferna påstått. Valkeapää anser nämligen att han spenderade de sista åren av sitt liv på landsbygden, på grund av att han snarare kanske var tolstoian, som sökte sig till ett enkelt och sunt liv nära naturen.
Under sina yngre år romantiserade Nervander även om rövarlivet i tidens anda och möjligen till och med sympatiserade med de nationsbyggande garibaldinerna – exempelvis träffade han den finländska garibaldinen Herman Liikanen i Danmark. I verkets 20 kapitel byggs Nervanders liv till en berättelse om en ståndsperson, ung man i 1850-talets Helsingfors och studentliv, till en journalist för den fennomanska rörelsen, en diktare och frilans som även fördjupade sig i olika konstvetenskapliga teman, så som undersökningarna och bevarandet av de medeltida kyrkorna och deras konst samt en museiman (en tid anknuten till Alexanders-universitets samlingar) och expert åt en yngre generation, som tyvärr kom att trumfa ut sin nestor då det tävlades om tjänster. I och med att han inte fick en fast tjänst, kunde han inte heller bilda familj. Eller var han möjligen homosexuell och var det ett medvetet val? Valkeapää behandlar frågan utförligt, eftersom den är relevant i förhållande till tidens manliga och familjeideal. Något mer kunde Nervanders kvinnliga nätverk ha lyfts fram, men å andra sidan kanske det saknas källor till att fullt kunna dryfta hans vänskapskrets av kvinnor, ofta uppenbart av högre börd eller med förmögna än han. De gifte sig med andra, men höll kontakten och hedrade exempelvis hans minne med en donationsfond i hans namn efter hans död.
Nervander intresserade sig även för minneskultur, gravar och monument. Hans guider till gravgårdar och minnesmärken i Åbo och Helsingfors är exempelvis välkända. Kunde man även se honom som en av dem som verkade aktivt för att skapa ett stormanspantheon i slutet av 1800-talet för Finland? Han ägnade år av sin tid till bland annat utgivandet Cygnaei och Snellmans samlade verk. Det var i samma anda som hans föregångare hade verkat redan under första hälften och mitten av 1800-talet och kan väl ses som aktivitet anknuten till det fennomanska paradigmet, tydligt även för Nervanders del, menar Valkeapää.
Vem minns honom idag? Nervanders gravplats är inte markerad, men en minnessten restes för honom i trakten och den har igen gett namn åt en gata i Harjavalta – de har fått sin egen storman, menar Valkeapää med glimten i ögat. Valkeapää påpekar att Nervander inte direkt specialiserade sig i tid på något visst, aldrig tog emot eller skaffade sig fler titlar än sin magistersgrad, utan ville vara en uomo universale. Å andra sidan kom han inte att samla damm i en ensidig arbetsuppgift på något museum, utan han var en otroligt aktiv skrivande människa intill sitt sista år i pörtet i Harjavalta, med vilket Valkeapää otroligt vackert avslutar sitt eget långa forskningsprojekt: ”Siellä [Harjavalta] hän istui vanhoja muistiinpanojaan selaten. Järjesti, poimi, hyräili ja hymähteli. Aurinko nousi idästä, valo siirtyi ikkunasta toiseen, ja vaipui viimein länteen.” (Där [i Harjavalta] satt han och bläddrade i sina gamla anteckningar. Ordnade, plockade fram, nynnade och log för sig själv. Solen steg i öster, ljuset förflyttades från fönster till fönster, och gick slutligen ner i väst.”)
FT Eva Ahl-Waris är historiker specialiserad på arkeologins och medeltidsforskningens historia i Finland och Sverige. År 2015 är hon forskare post doc finansierad av Nyland Nation vid Helsingfors universitet.