Ett exempel på historiebruk och religiositet i Nådendal – konstnären Axel Haartman, hans nätverk, hans hem och heliga Birgitta[1]

I denna artikel tas ett exempel på historiebruk upp som inte tidigare behandlats utförligare: ett konstnärshem tillhörande Axel Haartman (1877–1969) beläget i Nådendal nära den forna klosterkyrkan. I denna fallstudie granskas konstnärshemmet i sin kontext och i förhållande till de personer som anknyter till intresset för heliga Birgitta (ca 1303–1373) och birgittinerna i Nådendal. Haartman tillhörde en grupp personer som vurmade för medeltiden och birgittinernas historia under mellankrigstiden. Detta kommer till uttryck exempelvis i nämnda konstnärs hem. I konstnärens nätverk av Birgittavänner ingick bland andra redaktören och magnaten Amos Anderson (1878–1961) och museimannen Julius Finnberg (1877–1955). Samma grupp hade även kontakt med de högkyrkliga strömningarna i Sverige under mellankrigstiden. Källmaterialet till föreliggande artikel består av publicerade källor och litteratur kring temat, bevarade brev ur aktörernas brevsamlingar, samt de konstverk som finns tillgängliga i olika medeltida kyrkor i Finland liksom i Axel Haartmans hem, numera ett museum. I föreliggande artikel görs inte en konsthistorisk analys av verken i Haartmans hem eller deras medeltida förlagor. Däremot binds konstnärens intresse för birgittinerna ihop med en större helhet, de ovannämnda personerna med samma intresse både i fråga om konst och om religiositet.

1. Historiebruk och monumentresningar i Nådendal

Under de senaste två decennierna har aspekter kring så kallat historiebruk[2] diskuterats i Norden. Synen på vad som menas med historiebruk har förändrats under slutet av 1900-talet. Med historiebruk avses de processer genom vilka historiekulturen[3] aktiveras till meningsskapande och bildar handlingsorienterande kontexter.[4] Begreppet historiemedvetande omfattar däremot föreställningar om dåtid, nutid och framtid, och det har även styrt aktiviteter och ses till och med avspeglat i föremål eller bilder. Särskilt Peter Aronsson har under de senaste decennierna behandlat frågor kring historiebruk, minnesfiranden och monumentresning i Sverige. Aronsson har påpekat att det historiska minnet och historiekulturen ofta formas av andra aktörer än de rent akademiska historieforskarna.[5] Det kan alltså röra sig om andra aktörer såsom mecenater, konstnärer eller amatörer. Detta diskuteras även i denna artikel.

I fallet Nådendal har både vetenskapsmän och andra aktörer i mer än ett hundratal år intresserat sig för det där tidigare belägna birgittinerklostrets historia och lämningar samt Birgittinordens grundare, heliga Birgitta (ca 1303– 1373). I förhållandet mellan aktörerna, forskarna och de medeltida klosterlämningarna[6] rör det sig främst om frågor kring ett politiskt historiebruk[7] som innehåller både nationella, regionala och religiösa perspektiv, som sedan verkar ha ökat kohesionen inom den föreställda gemenskap[8] aktören eller forskaren verkar ha ansett sig tillhöra eller riktat sig till. Intresset kunde omsättas i ett historiebruk, som exempelvis inkluderade resning av olika slags monument.[9] Monumentresning bör även ses som en samhällelig aktivitet,[10] genom vilken monumentresarna genom statyer och ritualer framhäver sin egen ställning som förebildens efterföljare.[11] Monument reses för kommemoration, men de bör även betraktas som en visualisering av politiska strävanden. Också religiösa aspekter spelar in, särskilt kopplade till nationen. Detta framkommer exempelvis ur Benedict Andersons tankar kring hur religiösa uttryck användes i nationsbygget på 1800-talet.[12] Religionen är ett mycket väsentligt element såväl i skapandet av nationen Finlands historia som i historiebruket i Nådendal.

I föreliggande artikel tas ett exempel på historiebruk i Nådendal upp och som inte tidigare behandlats utförligare: ett konstnärshem tillhörande Axel Haartman (1877–1969) beläget i staden nära den forna klosterkyrkan. I denna fallstudie granskas konstnärshemmet i sin kontext och i förhållande till de personer som anknyter till intresset för heliga Birgitta och birgittinerna i Nådendal. Haartman tillhörde en grupp personer som utnyttjade medeltiden och birgittinernas historia under mellankrigstiden som inspiration både estetiskt och religiöst. Detta kommer till uttryck exempelvis i nämnda konstnärshem. Källmaterialet består av publicerade källor och litteratur kring temat, bevarade brev ur aktörernas brevsamlingar, samt de konstverk som finns tillgängliga i olika medeltida kyrkor i Finland, och i Axel Haartmans hem, som numera är ett museum. I det följande görs ingen konsthistorisk analys av verken i Haartmans hem eller deras medeltida förlagor; däremot ges utrymme att binda samman konstnärens intresse för birgittinerna med en större helhet, bestående av en sorts gemenskap mellan personer med samma intressen och de monumentresningar de gjorde.

 

Intresset för resning av historiska monument nådde sin kulmen i Europa under mellankrigstiden i många av de nygrundade staterna. De anknöt ofta till olika historiska jubileer, som även de började firas i allt högre grad från och med 1800-talet och som sedan slutet av 1900-talet har blivit allt vanligare, enligt Magnus Rodell, som granskat monumentresningar och historibruk i Sverige.[13] Intresset för heliga Birgitta i Sverige kom att föranleda olika jubileer och monumentresningar, exempelvis statyinvigningar men också utgivningen av frimärken, som kan anses vara en form av monument.[14] I Finland har Leena Valkeapää påvisat att olika jubileer har haft stor betydelse för intresset för och synen på exempelvis medeltida kyrkor.[15] Jubileer och minnesfiranden kommer nämligen också i fråga när vi betraktar intresset för historiebruk. Ingemar Lindaräng, som forskat i Birgittajubileer i Sverige, har påpekat att jubileer firats sedan antikens tid, men de ökade särskilt i popularitet sedan 1870-talet och framåt. I sin forskning betonar han att olika former av historiebruk samverkar under jubileerna.[16]

I en artikel jag publicerade år 2009 och en min doktorsavhandlingfrån 2010 behandlas vissa aktörers, bland annat chefredaktören Amos Andersons (1878–1961) och lektor Julius Finnbergs (1877–1955),verksamhet och nätverk i förhållande till aktiviteter att uppväcka och skapa en så kallad minnesplats anknuten till klosterlämningarna i Nådendal.[17] Föreliggande artikels tema tangerar den verksamhet som bedrevs av exempelvis de ovannämnda Anderson  och Finnberg samt mer explicit knutet till konstnären Axel Haartman i Nådendal under mellankrigstiden.

2. Axel Haartmans hem i Nådendal och bruket av Birgittaminnet

Axel Haartman flyttade med sin hustru till Nådendal år 1923, då han även blev intendent för Åbo konstmuseum. Vid sidan av sitt livsverk som konstnär var Haartman även en aktiv skribent.[18] Hans hem, Casa Haartman, eller Hedvigs minne, ligger ett stenkast från klosterlämningen och den medeltida kyrkan. Huset stod färdigt år 1926 och i inventarierna finns bland annat en lampa med frimurarsymboler – Haartman hörde till denna krets.[19] Huset är ritat av Erik Bryggman (1891–1955), som arbetat som hjälpreda hos Armas Lindgren, Sigurd Frosterus, Valter Jung och O.-I. Meurman. Sedan 1923 hade Bryggman en egen byrå i Åbo och han är känd för att havurmat för funktionalismen i höghus och villor, vilka han planerade från slutet av 1920-talet framåt. Men Bryggman var inte främmande för sakrala motiv, eller den tidigare epokens arktiektur (nationalromantiken) – han planerade även kapell och kyrkor kring tiden för Finlands självständighet, bland annat Krematoriet i Helsingfors, och var som nämnt hjälpreda hos t.ex. Armas Lindgren, som företredde nationalromantiken.[20]

Det är inte tydligt huruvida Bryggman påverkade interiörerna i Haartmans hem, men i varje fall är det tydligt att Haaartman hade ett intresse för de historiska motiven och det sakrala, som ses avspeglat i hemmet. Han tillhörde uppenbarligen även Birgittavännerna: han har smyckat sitt hem med takmålningar och skulpturer anknutna till medeltiden, Birgitta och birgittinerna. I övre våningen finns ett tak dekorerat som en medeltida kyrkas valv; detta tak innehåller dock främst symboler som var viktiga för paret Haartman, bland annat deras hund och vapensköldar från orter där de vistats, däribland Nådendal (fig. 3). Efter giftermålet med Hedvig bodde paret i Italien (notera: förkortningen “SPQR”, som hänvisar till Rom, Senatus Populusque Romanus, finns även avbildat i nämnda tak). Haartman hade studerat i München och Paris och på 1910-talet hämtade han influenser även från Spanien Han är berömd också för sitt engagemang i att bevara Klosterbackens historiska miljö i Åbo. Uppenbarligen beundrade han den gustavianska tiden och hans intresse för äldre tiders historia är uppenbart. Haartman var, förutom konstnär, även författare, journalist och konstkritiker för Hufvudstadsbladet mellan 1914–1923 samt medlem av kommunalfullmäktige i Nådendal i över två decennier (1926–1950).[21] Det är därmed möjligt att Haartman lärde känna till exempel Amos Anderson under sin tid som konstkritiker, eftersom Anderson vid denna tid var chefredaktör för Hufvudstadsbladet. Som aktiv i kommunalfullmäktige i Nådendal kom Haartman även att delta i det senare Nådendalsjubileet år 1943, till vilket jag återkommer senare.

Vid sidan av vägg- och takmålningar, som presenteras närmare nedan, finns också andra bilder anknutna till helgon och birgittinerna i hemmet. Här följer en kort presentation av de bilder som finns i Haartmans hem och möjliga förlagor till dem. En staty föreställande Sankt Henrik (fig. 4, till vänster) är belägen i trappan till övre våningen. Sankt Henrik var enligt legenden och tidens historiemedvetenhet Finlands första biskop och missionär som döpte finnarna i mitten av 1100-talet och därför en stark nationell symbol.[22] Skulpturen har en uppenbar förlaga i exempelvis en medeltida Henriksbild från Hollola (fig. 5), som daterats till andra halvan av 1400-talet.[23]

Mittemot Henrik på samma ”altare” står heliga Birgitta med sin bok (fig. 4, till höger). Förlagan till denna är uppenbarligen den Birgittabild som finns i Nådendals kyrkas altarskåp (fig. 6). Henrik- och Birgittaskulpturerna i Haartmans hem är arrangerade på ett sätt som får uppställningen att likna ett katolskt (högkyrkligt?) altare.

I övre våningen finns även ett skåp försett med en tavla föreställande en skrivande munk (fig. 7). Skåpet är inspirerat av läktarskranket i Pargas kyrka.[24] Bilden har många förlagor i den europeiska konsten, inte minst i den romantiska från 1800-talet, men bilden kunde eventuellt även ses som en konnotation till birgittinerbrodern Jöns Budde. Inom forskningen, även i Haartmans samtid, har Budde lyfts fram som Finlands första författare och finländare, vilket ger temat en nationell aspekt.[25]

En mer tydlig Budderepresentation finns i hallen på nedre våningen, som är helt inredd i en historisk stil med kassettak försedda med målade, birgittinska bilder. Alla dessa bilder hänvisar på ett eller annat sätt till Budde, Birgitta eller birgittinerna. En birgittinerbroder (fig. 8.) syns som sagt avporträtterad med sin typiska korsförsedda mantel (i likhet med exempelvis en berömd bild av en birgittinerbroder, som ansetts vara Budde, framställd på den medeltida patenen som tillhör Nådendals församling. Patenen (och en kalk) var möjligen en donation av Budde själv (fig 9.) till klostret i Nådendal.[26]

Heliga Birgitta avbildas i samma rum och dominerar interiören (fig. 10), eftersom hon är avporträtterad i stort format och med en tydlig förlaga i Birgittabilden på det medeltida altarskåpet från Urdiala (ca 1500, fig. 11). Birgittabilden på detta altarskåp måste ses som en form av nationell symbol, eftersom den även exempelvis pryder ett senare storverk på finska om medeltidskonsten, tryckt år 1959,[27] och som kunde ses som en ny version av ett verk om medeltidskonsten från år 1921. Finlands medeltida konst verkar ha varit relevant i nationsbygget på 1920-talet och redan här hade Anderson ett finger med i spelet, eftersom verket utgavs på Andersons försorg. I verket deltog bland annat forskaren Yrjö Hirn (1870–1952),[28] som även skapade texten till Buddes nämnda minnessten som restes 1921.

Birgitta är synlig genast då man stiger in i rummet från foajén. I takets kassetter (fig. 12) finns dessutom bland annat Vadstena klosters bottenplan (fig. 13), så som den tedde sig då området undersöktes arkeologiskt under mellankrigstiden. Det är sannolikt att Haartman kände till detta pågående arbete i Vadstena genom sitt nätverk. Klostrets gård undersöktes under början och mitten av 1920-talet, varpå en tolkning av bottenplanen skisserades upp. Resultaten av utgrävningarna i Vadstena publicerades också ett flertal gånger av Bertel Berthelson, som forskat där, till exempel år 1926.[29] Likaså avbildas Nådendals klosters bottenplan såsom den var känd vid denna tid genom Reinhold Hausens (1850–1942) utgrävningar åren 1872–1873 (fig. 14). Denna publicerades de facto genom Amos Anderson år 1922.[30]

Det är motiverat att se att den medeltidsvurmande och den religiösa aspekten smälter ihop i detta avseende. Finnberg delade Andersons intresse för högkyrklighet. Gällande Haartman utreds detta inte djupare inom ramarna för denna artikel, även om vissa likheter lyfts fram eftersom Haartman dekorerade sitt hem med ett antal birgittinska element, vilka presenteras nedan. För att förstå Haartmans dekorerade hem bättre, presenteras nu den krets han uppenbart tillhörde och vilken verksamhet de idkade i Nådendal under mellankrigstiden.

3.  Aktörer i Nådendal under mellankrigstiden – Axel Haartmans krets

Då det gäller intresset för birgittinernas klosterlämningar har temat även en internationell prägel samtidigt som platserna där klostren legat ges roller i de respektive nationsbyggande projekten, det svenska och det finska. Under 1800-talet intresserade man sig för den nationella historien och dess politiska gestalter. Heliga Birgitta var – och är – starkt anknuten till en nationell historiemedvetenhet.[31] 1800-talets romantiska intresse för medeltiden, dvs. medievalismen, nådde även Finlands antikvariska forskning. Intresset för de medeltida byggnaderna sammanföll med ett behov av restaurering. Leena Valkeapää har i sin doktorsavhandling konstaterat att man intresserade sig för bland annat de medeltida kyrkornas kulturhistoriska värde i anslutning till nationsbygget – kyrkorna knöts tidigt till föreställningarna kring den finländska forntiden. Under början av 1900-talet blev kyrkorna i allt mindre grad rum för kult och allt mer nationella fornminnen.[32]

I fallet Nådendal behandlas särskilt tre personer anknutna till bruket av Birgittaminnet: Amos Anderson, Julius Finnberg och Axel Haartman. Anderson föddes i Kimito och växte upp i enkla omständigheter. Efter studierna i ekonomi fick han en aktuariepost i Helsingfors och startade snart verksamhet inom förlagsbranschen i början av 1900-talet. Under mellankrigstiden var han både riksdagsman (Svenska folkpartiet) och chefredaktör för Hufvudstadsbladet. Andersons biografer har ansett att han vurmade för katolicismen,[33] men det förefaller snarare som om Anderson var högkyrklig. Hans verksamhet i och kring Nådendal har tidigare granskats av författaren i en doktorsavhandling år 2010.[34]

En kort jämförelse med Sverige är nödvändig, eftersom aktörerna i Nådendal stod i kontakt med aktörerna kring Birgittaminnets uppmärksammande i Vadstena. År 1891 hade 500-årsjubileet av Birgittas kanonisation firats. Flera vetenskapliga och populära verk om Birgitta och hennes orden utkom under de två decennierna kring sekelskiftet 1900.[35] Det första initiativet för att grunda ett Birgittamuseum i Sverige kom redan 1906 i Vadstena, varför professor, senare riksarkivarie Sigurd Curman (1879–1966) kontaktades för att välja ut föremål för en kommande utställning.[36] Museet blev inte av, men 1918 förverkligades en Birgittautställning i Stockholm med hjälp av aktörerna kring Birgittamuseet, däribland konsthistorikern Andreas Lindblom (1889–1977). Lindblom och Curman var även bland initiativtagarna till grundandet av Birgittastiftelsen år 1920. I samband med de arkeologiska och konsthistoriska undersökningarna i Vadstena på 1920- och 1930-talen togs nya initiativ för att grunda ett museum, men inte heller nu blev det av. Vid sidan av Birgittastiftelsen bildades också en religiös sammanslutning, Societas Sanctae Birgittae (SSB) år 1920. Denna förening är inspirerad av högkyrklighet.[37] Anderson och Finnberg hade kontakt med båda dessa föreningar, vilket även ses i deras aktiviteter i Nådendal.[38]

I Nådendal agerade man också. Historiekommittén och Museiföreningen, som hade grundats våren 1920, engagerade sig i frågor gällande klosterområdet och kyrkan. I Nådendal grundades alltså en museiförening i samma syfte som i Vadstena i början av seklet. I Finland kom föreningen dock att få en stor betydelse. Denna typ av verksamhet låg i tiden. Julius Finnberg från Åbo hade besökt Vadstena och varit med om SSB:s Birgittavesper (vad är det?) där den 23 juli och han, liksom Amos Anderson, lyckades engagera museiföreningen i Nådendal att arrangera en liknande tillställning.[39] Bland dem som drogs in i intresset för birgittinerna ingick bland annat Axel Haartman, som var aktiv i Nådendals museiförening. Haartman, som kom från Åbo, bodde i Nådendal i 40 års tid.[40]

Finnberg hade år 1921 verkat aktivt för minnet av Nådendals medeltid. Han hade lyckats engagera Amos Anderson som medeltidsintresserad finansiär av en vesper som anordnades i Nådendals kyrka den 23 juli 1921. Anderson hade även deltagit i att beställa ett nytt altare som stöd för det medeltida altarskåpet i kyrkan, samt en minnessten (fig. 1.) som restes under evenemanget. Finnbergs och Andersons samarbete för att liva upp Birgittaminnet från och med år 1920 sammanföll med museiföreningens intressen för klosterområdet som minnesplats.[41]

Kontakten var tät även till svenska forskare och aktörer. Finnberg och Anderson besökte Sverige och Vadstena under 1920-talet och sammanträffade både med Curman, Lindblom och von Rosens under resorna, och även då dessa besökte Finland. Erik (1879–1948) och Mary von Rosen (1886–1967) var de tongivande personerna inom SSB (skriv ut vad det är).[42] Anderson såg sig själv i detta sammanhang som en av  ”alla varma vänner af vår medeltida kultur”.[43]

Under början av 1900-talet spred sig den så kallade högkyrkliga rörelsen till Sverige. Inom denna protestantiska rörelse hade man bland annat ett särskilt varmt intresse av den medeltida klosterfromheten och strävade efter att återinföra katolska element i liturgin såsom i mässan etc. Dessa aspekter verkar ha spelat en viktig roll i intresset under mellankrigstiden för den birgittinska rörelsen och dess historia och lämningar i Vadstena – och även i Nådendal.[44] Det förefaller som om man inom de högkyrkliga kretsarna även varit intresserad av just historiska aspekter inom ramen för det pågående nationsbygget. Dessa kretsar deltog sedan i detta nationsbygge, som särskilt lyfte fram religionshistoriska förebilder ur svensk historia såsom Birgitta, som en motvikt till kungarna och krigarna. Greve von Rosen – entusiast för heliga Birgittas minne – var även intresserad av återskapande projekt i nationell anda. Han vurmade uppenbart för det förflutna och hade tydligen en insikt i forskningen: han hade varit med om etnografiska expeditionen på 1910-talet och lät till exempel bygga en jaktstuga i forntida stil på sitt gods med bilder av Oden och Tor. Detta kunde ses som en sorts avspegling av den nationalromantiska vurmen vid sekelskiftet 1900 för vikinga- och medeltid .[45] Finnberg, Anderson och Haartman knöt kontakter till denna krets, vilket även påverkade alla dem som var engagerade i Birgittaminnet i Nådendal, inte minst genom firandet av vespers och jubileer samt monumentresningar.

I flera av de bevarade talen och koncepten i Amos Andersons arkiv hänvisas till Nådendal, birgittinerna och särskilt den medeltida brodern Jöns Buddes minne.[46] Uppenbarligen sammanhängde detta även med de högkyrkliga kretsarnas birgittinska intresse. Anderson skapade även ett högkyrkligt kapell i sitt hem på Georgsgatan, numera ett museum (fig. 2),[47] i samma stil som von Rosen hade i sitt hem i Rockelsta.[48] Det finns uppenbara likheter till Haartmans hem, men inget egentligt kapell.

4. Monumentresningar och jubileum under mellankrigstiden och 1943

För att bevara minnet av birgittinerna i Nådendal grundades en föreningen också i Nådendal, Vallis Gratiae-yhdistys, år 1928. Föreningen såg bland annat till att fästa en minnesplakett för biskop Magnus Tavast (möjl. 1357–1452) ovanför ingången till så kallade Niemis hus år 1933. Det var under Magnus Tavasts tid som birgittinerklostret i Åbo stift grundades (1438) och förlades på sin nuvarande plats (1442), och biskopen har av många tolkats som en vän av birgittinerna. Han avled i Nådendal år 1452.[49] Uppkomsten av föreningen kan ses i reslation till att liknande föreningar grundats i Vadstena (Birgittastiftelsen, SSB) och i Pirita (Sällskapet för Piritas förskönande, 1925), som hade liknande mål, nämligen att bevara minnet efter birgittinerna men även stärka en lokal identitet.[50]

Birgittinernunnorna hedrades i Nådendal av Vallis Gratiae-yhdistys genom en minnessten som restes år 1931 (fig. 15). Stenen är försedd med ett sigill och bönen till jungfru Maria, ”Ora pro nobis”. Stenen ritades av Axel Haartman, som med andra ord deltog i monumentresningen. Sigillet på stenen utnyttjar historia: det är en kopia av det medeltida klostersigillet.[51] Julius Finnberg, forskarna Kaarlo Jäntere och Juhani Rinne gästade ofta Haartmans hem, liksom även författarinnan och nobelpristagerskan Sigrid Undset som hade konverterat till katolicismen.[52] Det skulle vara ytterligare intressant att få veta vilka som besökte det Haartmanska hemmet under 1920-talet, då Andersons och Finnbergs vespers firades vid Birgittas dödsdag i juli och deras intresse för helgonet var som störst. En gästbok från Haartmans hem kunde möjligen innehålla anteckningar om vem som deltagit, men i föreliggande artikel behandlas detta inte mer ingående.

Det är uppenbart att aktörerna inom denna krets inte enbart var konsumenter av historia, utan de förmedlade den också själva genom olika aktiviteter. Nådendals 500-årsjubileum närmade sig år 1943. I ett protokoll från ett möte i Nådendal i september 1942 framkommer att stadsstyrelsen inbjudit Finnberg, Haartman och olika kommunalpolitiskt aktiva personer eller personer som var aktiva inom föreningslivet (t. ex. i Vallis gratiae-yhdistys) för att planera det instundande jubileet. Även denna gång engagerades Anderson.[53]

Den stora dagen i augusti 1943 firades stort och Finlands ledande medeltidshistoriker och arkeologer deltog bland annat i en festskrift, som utgavs jubileet till fromma.[54] Kontakterna till Sverige hade upprätthållits trots det rådande världspolitiska läget och kriget. Birgittastiftelsen representerades på jubileet av Lindblom och friherre Claës Lagerfelt med fru Greta. Svenskarna överlämnade en dyrbar gåva åt församlingen, ett antependium i svart försett med birgittinernunnornas vita krona med Kristi fem sår (blodsdroppar) – dessa tecken  hade använts av både Birgittastiftelsen och SSB (skriv ut) – samt en altarduk med vadstenaspetsar.[55] Mary och Eric von Rosen hade gärna velat delta, men var förhindrade. De sände istället lyckönskningar till festen per telegram.[56] Att Claës och Greta Lagerfelt var så kallade Finlandsvänner kan man ana: de hade tidigare besökt Finland och Nådendal åtminstone 1925. I Nådendals kyrka fanns, då Iikka Kronqvist gjorde ett inventarium av föremålen där år 1933, två vaser donerade av dem,. Vaserna var 12 cm höga och bar inskriptionen: ”Till Sancta Birgittas Vallis Gratiae från Claës och Greta Legerfelt Duseborg Sverige Anno 1925”.[57] Dessa antependier, dukar och vaser har inte kunnat spåras och Nådendals församling har tyvärr ingen kännedom om vilka föremål som avses.

Jubileet gästades av president Risto Ryti och statsminister Edwin Linkomies, vilket gör att jubileet kan ses som nationellt betydelsefullt under den rådande orostiden. Nådendal blev inte endast viktigt för en krets av Birgittavänner, utan även för den breda allmänheten. Birgittavännerna arbetade aktivt för att torgföra Nådendal och dess Birgittaminnen i en pacifistisk, sakral anda med internationell prägel. Aktörerna som skapade minnesplatsen i Nådendal tog även religionen, konsten och historiemedvetenheten till sina hem: Anderson i sitt kapell på Georgsgatan, Haartman i sitt hem i Nådendal med utsikt mot klosterkyrkan.[58]

5. Slutord

Birgittaminnet i Nådendal är uppbyggt kring heliga Birgitta, som under olika tider och av olika aktörer och forskare uppfattats på varierande vis. Många har dock i första hand sett henne som en svensk gestalt. Under mellankrigstiden manifesterades emellertid minnet av Jöns Budde i en minnessten i Nådendal år 1921. En konstnär som Haartman ville även lyfta fram de medeltida gestalterna i sitt hem: helgonet Birgitta och brodern Jöns. Sannolikt har åsikten att Jöns Budde var av finskt ursprung betydelse i detta sammanhang. Varför reste man inte en minnessten till minnet av någon berömd historisk klosterbroder istället, och som skulle stå geografiskt närmare det nuvarande Sverige eller något annat land? Orsaken till detta var möjligen att detta inte upplevdes som meningsfullt i förhållande till minnesplatsens roll i den stora berättelsen över den nationella historia som skapats på 1800-talet och som var stark på 1900-talet. Birgitta, så som hon var avbildad i ett altarskåp från Urdiala i Finland och i altarskåpet i Nådendal, var även den Birgitta Haartman ville se i sitt hem.

Samma år som Haartmans flyttade till Nådendal, år 1923, firades Birgittajubileum med pompa och ståt. I jubileets arrangemang i Sverige deltog bland annat Curman[59] – i Finland lyfte särskilt Anderson och Finnberg fram Birgittaminnet i Nådendal. Anderson skrev också ett legendskådespel, Vallis gratiae, som uppfördes i Helsingfors och senare turnerade till Stockholm. Musiken skrevs av Heikki Klemetti (1876–1953).[60] Det förefaller tydligt att Haartman inspirerades av denna krets och Birgittaminnena. Förlagorna för bilderna togs ur det medeltida bildkorpus som nyligen lyfts fram som nationellt betydande. Trots att Haartmans dekorationer påminner om Andersons och von Rosens kapell i hemmen, är det troligen inte fråga om alldeles samma sak – inte en högkyrklig manifestation, inte en strävan att skapa kapell. Däremot tyder det ändå på en vurm för den nationella historien och det sakrala som återspeglas i gestalter som Birgitta, Henrik och Jöns Budde samt klostren som minnesplatser. Liksom tidigare nämnts, hade det högkyrkliga paret von Rosen inrett sitt hem Rockelsta med medeltida motiv och bland annat ett Birgittakapell, vars målningar utförts av konstnären Oscar Brandtberg. Konsthistorikern Lindblom, ytterligare en medlem i Birgittavännernas krets, skrev om dessa i pressen  år 1918,[61] vilket möjligen hela kretsen kände till. Man måste naturligtvis beakta nationalromantikens vurm för medeltiden,[62] men understryka det sakrala intresset kopplat till nationsbygget.

Enligt flera forskare under 1800-talet låg Finlands intellektuella vagga i Nådendal, och Jöns Budde som kallats ”Finlands förste författare” (se exempelvis inskriptionen på minnesstenen, fig. 1) fick sitt monument år 1921. Jöns Budde representerade ”vår gosse”, ett maskulint alternativ till heliga Birgitta, medan nunnorna sågs som ett mer generiskt kollektiv – de fick en gemensam minnessten år 1931. Bakom monumentresningarna fanns personen inom samma krets, och deras sätt att bruka historia manifesterades även i böcker, konst och jubileer, till och med i interiörer med sakrala undertoner. I sitt hem lyfte Haartman upp klosterplanen i Vadstena vid sidan av den i Nådendal. Bilderna av birgittinerbrodern (möjligen Jöns Budde) och Birgitta hänvisade till den finländska medeltidskonstens främsta verk. Haartman brukade också det medeltida sigillet till birgittinerklostret då han ritade monumentet till nunnorna. Bilderna i konstnärens hem kan även de betraktas som en form av monument som idag kan ses av allmänheten tack vare att hemmet omvandlats till museum.

Aktörerna i Nådendal såg sig troligen som en krets (Birgittavänner); man kan definiera den i enlighet med Benedict Andersons begrepp som en föreställd gemenskap och som gjorde ett avsevärt avtryck i historiekulturen och -medvetenheten såväl lokalt – i Nådendal – som nationellt i hela Finland. Man kunde även hänvisa till Ludwik Flecks uttryck “tankestil” eller “tankekollektiv”,[63] då man talar om en grupp personer som delar ett intresse och låter det även komma till uttryck i verksamhet och materiell kultur, minnesmärken, konst etc. I detta fall verkar Haartman ha ingått i en dylik krets, av så kallade Birgittavännerna, vilka brukade historia och hade ett religiöst intresse för medeltiden, Birgitta och birgittinerna.

Eva Ahl-Waris (f. 1975) disputerade i historia vid Helsingfors universitet år 2010. Hon har forskat i Birgittaforskningens historia, synen på heliga Birgitta och andra helgon samt historiebruk och vetenskapshistoria kring klosterlämningarna i Nådendal och på Kökar.