Tempelbygge for lutheraner i sydöstra Finland

Abstract

Constructing temples for Lutherans in the Southeast of Finland

From approximately 1770 to the 1830s, virtually all timbered churches in southeast Finland were constructed by one family of farmer-master builders, whose farmsteads were situated in the island village of Rahikkala in the parish of Savitaipale. Their churches and belfries are, on the whole, well known to scholarship. My purpose here is to discuss these peasant master builders in a social history context. It is not known how Rahikkala became a seat of specialized timbering on a monumental scale, but the tradition once started continued for three generations. In the Carelian extended family, the farming tasks could be allotted to close relatives leaving the farmer free to develop special timbering skills and to travel around to distant building sites. The family acquired the privilege to build churches in the governorship of Vyborg, and when this was terminated on the formation of the Grand Duchy of Finland in 1812, the fame of the Savitaipale builders ensured that the commissions kept coming. The centralized church they had developed on 17^th-century models became the dominating church type in southeast Finland. 

The article is written in Swedish

Det här är en biografisk studie av tre allmogemän som verkade som kyrkobyggare i sydöstra Finland från senare delen av 1700-talet till medlet av följande århundrade. Byggmästarna var Johan Salonen, hans son Mathias Salonen och David Rahikainen som var besläktad genom äktenskap med Salonens. I likhet med allmogens människor i allmänhet, har inte dessa tre män lämnat efter sig några tecken om sin person, men om kyrkorna och klockstaplarna de byggde vet vi tillräckligt för att kunna rekonstruera byggmästarnas yrkesbanor.

En stor del av dessa byggmästares verksamhetsområde ligger numera utanför Finlands östra gräns. Det gjorde det också när Johan gjorde sitt levnadsverk och när Mathias började sin byggmästarbana. Deras hemsocken Savitaipale i Lappee (Lappvesi)[1] härad i Syd-Karelen hörde till det landområde som Sverige förlorade till Ryssland 1743. Efter 1809 blev denna landsdel med hela Viborgs guvernement år 1812 införlivad i det nya storfurstendömet Finland. Riksgränsen mellan Sverige och Ryssland flyttades först i två etapper västerut på 1700-talet, och sedan fördes den som storfurstendömets gräns tillbaka österut.[2] Speciellt den sistnämnda gränsändringens inverkan på kyrkobyggarnas yrkesutövning är ett centralt tema i den här studien.

Nästan alla kyrkor som mästarna timrade är såkallade dubbelkorskyrkor med kvadratiskt mittparti och korsarmar. Efter rivningar och krigsförstörelse finns bara sju av deras aderton kyrkor kvar, alla på den finska sidan av landets nuvarande gräns mot Ryssland. Som man kan vänta sig är ingen av dem i riktigt ursprungligt skick, men byggnadsvolymerna är i behåll i alla förutom i en som har blivit ombyggd.

Kyrkobyggmästarna

”Kyrkobyggmästare” tituleras i sockenstämmoprotokollen en exklusiv grupp av allmogens timmermän. Värdigheten kom sådana byggmästare till del som hade lett kyrko- och klockstapelbyggen. Titeln var inte officiell utan närmast en artighetsform. Efter1800-talets första decennier slutade man så småningom använda den, och kyrkobyggmästaren som en särskild kategori av arbetsledare i byggnadsbranschen försvann också i praktiken.

Kyrkobyggmästarna var bönder i byn Rahikkala på ön Kuivasensaari i Saimen.[3] I byn fanns på byggmästarnas tid tre hemman av vilka två hade fasta bebyggare, Rahikkala nr. 3 som var Johan Salonens (omkring 1738 – 1807/1811) och senare Mathias Salonens gård (1761 – 1823), och Rahikkala nr. 1 som beboddes av David Rahikainen (1795 – 1858). Rahikainen var antagligen gift med Mathias brorsdotter.[4] Om han hade varit i lära hos Mathias Salonen som man på goda grunder har förmodat, var ingifte i mästarens familj ett dynastiskt äktenskap. När Mathias söner tydligen inte fortsatte i sin fars yrke, blev det Rahikainens uppgift att bevara byggartraditionen. Genom familjeband försäkrade man sig att en värdefull och sällsynt yrkeskunnighet hölls inom släkten. David Rahikainens son, som även han hette David, blev också byggmästare, men han byggde inga nya kyrkor.[5]

Intresset för Savitaipalemästarnas kyrkor och klockstaplar

Savitaipale kyrka brann upp under inbördeskriget 1918 tillsammans med hela kyrkoarkivet som redan en gång tidigare hade förstörts i en eldsvåda 1773. Den enda publikationen som innehåller uppgifter baserade på kyrkoarkivets dokument är en kort sockenhistorik från år 1879, och senare författare som har skrivit om Savitaipales historia och dess kyrkliga byggnader hänvisar till den.[6] Om kyrkobyggmästarna ger historiken inga intressanta uppgifter. I den intar 1700-talets krigshändelser en central plats då Savitaipale som antingen svensk eller rysk gränssocken upprepade gånger blev krigszon. Av de krigiska händelserna under Savitaipalemästarnas levnadstid var striderna under Gustav III:s krig särskilt förödande för socknen.[7] Byn Rahikkala på sin ö klarade sig kanske undan förstörelsen. Den låg avsides från allfarvägarna, och var antagligen inte heller särskilt lockande som plundringsmål för militärförband som sökte proviant och inkvartering.

Före 1900 tilldrog sig de ostfinska träkyrkorna inte någon större uppmärksamhet bland dem som studerade landets antikviteter. När Arkeologiska kommissionen gav i uppdrag åt K. K. Meinander att beskriva och fotografera gamla kyrkor av eget val, begav han sig till Österbotten. Efteråt skickades han också av statsarkeologen J. R. Aspelin till Kivennapa (Kivinebb) i Karelen där man höll på med en omfattande kyrkoreparation. Meinander gjorde en kort beskrivning och fotograferade kyrkan samt besökte också kyrkan i närliggande Antrea (St Andrae).[8]

Heikki Klemetti är den som har lyft fram kyrkobyggmästarna från Savitaipale och deras kyrkor och klockstaplar ur glömskan i sina två översikter av äldre kyrkobyggnad i Finland. I sina böcker, vilka kom ut 1927 och 1936, hyllar Klemetti allmogebyggmästarnas skaparkraft som står i ett oförsonligt motsatsförhållande till de akademiska arkitektbyråkraternas fantasilöshet. Han imponerades av Savitaipalemästarnas dubbelkorskyrka, och särskilt beundrade han Mathias Salonen. Han tänkte sig byggmästaren liksom en [folk]diktens schaman boende mitt i en tät skog, en helt annan typ av karl än det österbottniska slättlandets byggmästare. [9]

För sydöstra Finlands del grundar sig Lars Petterssons senare undersökningar i stort sett på materialet som Klemetti publicerade. Med hjälp av bl.a. sockenhistorisk forskning har Pettersson i sina mera systematiska studier gett en preciserad bild av kyrkobyggandet på området.

Savitaipalemästarnas minneskult, om en sådan kan sägas existera, baserar sig på Klemettis verk. Ett bidrag i saken har gjorts av hembygdsföreningen i Savitaipale som har upprättat Kyrkobyggarnas museum i socknens gamla klockstapel. Den är ursprungligen uppförd av Johan Salonen år 1779, och den höjdes och försågs utvändigt med ett brädhölje av David Rahikainen 1846.[10] Det enda föremålet i museet som har en personlig koppling till byggmästarna är ett alnmått som sägs ha tillhört Mathias Salonen. Måttstocken är gammal och har fått en mörk patina av flitigt bruk. Är den inte Mathias måttstock, så hade han säkert en liknande.

Verksamhetsfältets objektiva förhållanden – begränsningar och möjligheter

Vilka möjligheter fanns det i ståndssamhället för en bonde i Gamla Finland[11] att göra karriär som kyrkobyggmästare? Omständigheterna som direkt påverkade kyrkobyggarnas liv och handlingar är okända, men vi kan utpeka miljöfaktorer och kulturdrag som kan ha inverkat på deras yrkesbana.

I Savitaipale fanns inte de donationsgods som i Viborgs guvernement var en ständig orsak till sociala konflikter och oroligheter. Kyrkobyggarnas hemsocken verkar ha varit relativt välmående, ett pastorat som gav innehavaren goda inkomster. Omkring 90 % av befolkningen i Lappee härad hörde till bondeståndet.[12] I mantal beräknat var hemmanen antagligen små. Det var i varje fall byggmästarnas lägenheter i Rahikkala.

Det fanns rikligt med skogsmark, och svedjebruk var den dominerande jordbruksmetoden. Mantalslängdernas uppgifter om antalet vuxna män i t.ex. Johan Salonens hushåll tyder på att i hans hemman idkades svedjebruk. Förutom husbondens familj bodde där nära släktingar med sina familjer och en s.k. bolagsman. Svedjandet var arbetsdrygt och krävde särskilt vid brännandet av sveden ett lag av vuxna karlar. Bolagsmännen var utomstående som mot en viss andel av skörden deltog i svedjandet. Kontraktet med husbonden slöts per sved, och när bolagsmannen hade utfört sin andel av arbetet, var han fri att flytta och sluta kontrakt med vem han ville. Åtminstone mellan åren 1763 och 1777 hade Johan Salonen hela tiden en bolagsman.[13]

I Rahikkala var arealen begränsad så att det måste ha blivit mer eller mindre nödtvunget att röja åkermark när antalet bebyggare växte. Byggnadsverksamheten hjälpte också upp ekonomin. Byggandet blev Savitaipalemästarnas om inte huvudnäring så åtminstone deras personliga huvudsyssla. Familjemedlemmar och bolagsmän, senare också avlönat tjänstefolk, fick sköta jordbruket. Hushållen var stora; år 1818 bodde i Mathias Salonens hushåll 16 personer, barn icke medräknade, men bland de vuxna fanns också en dräng och en piga, vilket var mindre vanligt i en karelsk gård. De första uppgifterna om David Rahikainens eget hushåll är från 1825 då han var 30 år gammal och ägde en sjättedel av lägenheten nr. 1 i Rahikkala (5/144 mantal). Han hade då två drängar. På 1700-talet bodde hos Rahikainens också flera husbondens bröder med sina familjer, men på 1800-talet var lägenheten uppdelad i flera rök. År 1825 hade fem personer Rahikainen var sin hemmansandel, men bara byggmästaren höll sig med tjänstefolk.[14]

Byggmästarnas yrkesbana underlättades av familjestrukturen, den s.k. karelska storfamiljen.[15] Storfamiljen var även en förutsättning för att en bondson från ett oansenligt för att inte säga fattigt hemman fick tillfälle att specialisera sig i timmerbyggnadskonst och skaffa sig någon måtta av lärdom så långt att han kunde bli byggmästare. Han kunde vid sidan om sina jordbrukssysslor ha lärt sig tillräckligt med knuttimring till vardagslag, men att leda ett kyrkobygge krävde speciella färdigheter. Familjestrukturen var inte i sig något som alstrade kunnande, men den gav tillfälle att tidvis lämna hembyns inskränkta miljö och ge sig ut i världen för att lära sig saker och förkovra sig i byggnadsyrket.

I Ryssland fanns inget förbud att utöva hantverk på landsbygden, och bondebefolkningen i Gamla Finland var mera rörlig än vad den var i svenska Finland. Allmogen skaffade extra inkomster genom lanthandel, genom att köra foror och genom arbetsvandring, vilken ofta var säsongartad. St Petersburg var beroende av förnödenheter från landsbygden, och karelska bönder förde dem med häst och släde även från rätt avlägsna trakter. Savitaipale tycks dock inte ha hört till de socknar som på 1700-talet hade täta förbindelser med huvudstaden, men staden och dess attraktion för omgivningens befolkning växte.[16]

Kunde byggmästarna ha erbjudit sina tjänster som timmermän åt St Petersburgs byggnadsentreprenörer? Det förfaller mindre troligt, eftersom det fanns gott om timmermän i Ryssland, och för timmermännens del tycks arbetsvandringen snarare ha skett i motsatt riktning. I Gamla Finlands församlingar, t.ex. i Taipalsaari som är Savitaipales grannsocken, talas om ”plotniker” (ry. plotnik = timmerman) vid planeringen av kyrkobyggen.[17]

Kunde kyrkobyggarna Johan och Mathias Salonen ha kommit i beröring med fästningsbyggandet vid Rysslands västgräns? Befästandet av gränsen blev intensivt på 1790-talet, och då uppfördes bl.a. i Savitaipale Kärnäkoski gränsfästning. Som i andra trakter togs dagsverkare ur lokalbefolkningen.[18] Man undrar om fästningsbyggarna även hade bruk för ortsbornas mera kvalificerade kunnande som till exempel timmerbyggnad. Fortifikationstrupperna torde ha haft fast avlönade byggmästare och timmermän, men fästningsarbetenas omfattning var enorm och kan ha krävt manskapets utökande med tillfällig arbetskraft. För Mathias Salonen skulle ett eventuellt arbete på fästningsbygget ha varit ungefär det samma som en studieresa; han kunde ha kommit i kontakt med sådant tekniskt kunnande som inte vanligtvis erbjöds i Savitaipales bondesamhälle.

Kyrkobyggmästarnas färdigheter och kraven på socialt kapital

Timmerbyggnadskonsten var allmän och ingick självklart i böndernas färdigheter, fast merendels tillämpades den utan större ambitioner. Carl Clayhills, köpman i Fredrikshamn, säger i ett riksdagsbesvär 1734 om sin stads timmermäns korporation, vilken saknade anstalter för yrkesträning, att timmermännen inte hade lärt sig byggnings- eller skeppstimmerhantverk, utan arbetade ”simpelt som bönder med yxa”.[19]

Timmermännens sociala status var låg. I städerna var de stadens försvarskarlar och diversearbetare.[20] En kunnig timmerman var dock också sin tids tekniker, och den aspekten av yrket öppnade säkert möjligheter till ekonomisk vinning och bättre social ställning. Bättre social ställning kunde en bondebyggmästare få inom sitt eget stånd. Ingenting tyder på att Savitaipalemästarna hade någon som helst möjlighet att ta sig över ståndsgränsen. Antagligen fick en blivande kyrkobyggmästare först göra sig bemärkt bland sina gelikar, d.v.s. bland timrande bönder som förstod att uppskatta en överlägsen prestation. För att duga som arbetsledare på ett kyrkobygge krävdes också auktoritet, som kunde förvärvas endast genom egenskaper och kunskaper vilka inte allmänt ingick i bondens mentala utrustning.

Åtminstone Mathias Salonen och David Rahikainen var skrivkunniga, vilket var ovanligt bland bönder. På den svenska sidan i Finland ansågs det tillräckligt att bönder lärde sig läsa och kunde kristendomens grunder, och tydligen fick man för det mesta nöja sig med det också i Gamla Finland, fast Katarina II:s skolreformer tycks ha haft en uppmuntrande inverkan på inställningen till skolgång även för allmogens barn. Åtminstone blev det stipulerat att i alla socknar skulle byggas en skola och anställas en skolmästare.

I Savitaipale fanns skolverksamhet på 1700-talet, men man vet egentligen bara om den att klockaren dubbelarbetade som skolmästare, ett vanligt förfarande i landsorten. Enligt kyrkoherde Pehr Adolph Europaeus, som kom till Savitaipale i mitten av 1790-talet och som var känd under sin tidigare bana som framstående pedagog i Viborg (Viipuri) och Fredrikshamn (Hamina), sköttes skolmästarsysslan i början av 1810-talet av en kunnig person; bland annat hade flera bland allmogen lärt sig skriva. År 1809 var elevantalet så stort att skolmästaren fordrade större lön för att alls fortsätta med undervisandet.[21] I vilken mån byggmästarna kunde dra nytta av sockenskolans undervisning är inte känt, men utbudet av lärdom åt allmogebarn tycks åtminstone i David Rahikainens barn- och ungdom ha varit över genomsnittet.

Förutom att kunna skriva, kunde Mathias Salonen och David Rahikainen räkna ut materialförslag och åtminstone Mathias även göra ritningar eller teckningar.[22] Johan Salonens materialförslag som han eventuellt dikterade åt sockenstämmans sekreterare visar att han kunde handskas med mått och kvantiteter,[23]  vilket måste bedömas som minimikrav på en byggmästares intellektuella förmåga. Det antas att han varken kunde skriva eller göra ritningar.

Endast några rader av Mathias Salonens och Rahikainens egenhändiga skrivelser finns i kyrkoarkiven. Mathias materialförslag ingår i handlingar för församlingarnas ansökan om byggnadslov. Åt kyrkorådet (byggnadskommittén) i Mikkeli (St Mickel) skrev han ett förslag om disciplinen vid bygget. Av Rahikainens hand finns bl.a. ett kort utlåtande om dugligheten av en mindre reparation i Kesälahti (Kesälaks) kyrka. Byggmästarna skrev på sin finska dialekt. Mathias har också lämnat efter sig färgade ritningar eller teckningar av föreslagna kyrkor och klockstaplar som bilagor till församlingarnas ansökan (Bild 1–3).[24] De är emellertid inte riktiga byggnadsritningar som kunde duga till instruktion om byggnadssättet.

Savitaipalebyggmästarna hade också något som kan kallas moraliskt kapital. De torde ha varit sedesamma män som levde enligt de tio buden och störde inte det dagliga livets gång i de främmande socknar där de rörde sig. I ståndssamhället reglerades individens liv av strama sekulära och kyrkliga förbud och påbud, och en bonde som inte höll sig på sin täppa var redan i princip någon som kunde ställa till med oroligheter. Förutom intyg om sitt kunnande och sina utförda kyrkobyggen fick byggmästare som gjorde byggnadsavtal med församlingar ställa borgen för sitt arbetes duglighet. De förväntades alltså vara kända och ha ett gott anseende bland folk vars ord och förmögenhet stod utom tvivel. Ett tecken på Johan Salonens klanderfrihet var hans utnämning till ”bondebisittare i Häradsrätten i Fredrikshamn”,[25] fast det är oklart vad som menas. Om han var nämndeman skulle det ha varit vid Lappee häradsrätt.

När Johan Salonen kom till Mikkeli för att reparera kyrktaket hade han med sig ett intyg från kyrkoherden i Savitaipale om sin kunnighet i byggnadskonsten, men också prästens försäkran om ”beskedlighet”. Tidigare hade man i Mikkeli ämnat anta Olof Rautiainen från Leppävirta till takreparationen, men förutom att hans förslag hade väckt någon tvekan, var Rautiainens sak avgjord när han ”nogare blivit känd” och det allmänt intygades att han var ”fallen för liderlighet”.[26]

Savitaipalemästarnas verksamhet

Dokumentära uppgifter om byggmästarna hittar man enbart i mantalslängderna. Dessa är i hög grad opersonliga, och de skiljer inte kyrkobyggarna från områdets bönder i allmänhet. Mantalslängderna är uppgjorda för beskattningsändamål; för myndigheterna var de intressanta uppgifterna taxeringen av jorden och antalet personer skyldiga att betala huvudskatt – podusjnie som i Ryssland tillföll alla män utan åldersgränser. Vad någon utanför sin status som skattebetalare sysslade med, t.ex. byggde kyrkor, var inte något att föra bok över.

 

 

Mest information om byggmästarna ger deras byggnadsprojekt. De kända byggnaderna är på ett undantag när kyrkor eller klockstaplar, därför intar av alla källor sockenstämmoprotokollen nyckelställning.[27]  Projekten har kunnat dateras, fast materialet från tiden före 1810 är särskilt för Gamla Finlands del ofullständigt. Byggmästarnas levnadslopp sammanfaller alltså mer eller mindre med deras produktion och bildar på det sättet en berättelse, den enda historien om dem som det är möjligt att berätta.

Riksgränsen hindrade inte kyrkobyggare att ta emot arbetsuppdrag från både ryska och svenska sidan. Vidstående karta (Bild 4) visar den geografiska spridningen av de tre kyrkobyggarnas byggnadsuppdrag enligt församlingar. De blå ringarna anger uppdragen före 1809, de röda dem som utfördes efter detta årtal. Korsen visar kyrkorna som var nybyggnader. Ibland hörde även klockstapeln till byggnadsuppdraget. En stor del av verksamheten var reparationer av kyrkor och klockstaplar. Flera församlingar anlitade Savitaipalemästarna mer än en gång; till exempel kunde Rahikainen få i uppdrag att bygga om en klockstapel som uppförts av Johan Salonen flera årtionden tidigare. Byggmästarna anlitades ofta som sakkunniga av församlingarna. De synade bristfälliga byggnader och gav råd om deras iståndsättande, vilket inte nödvändigtvis ledde till ett uppdrag för deras egen del. På kartan har endast ritats in byggnadsuppdragen.

Johan och Mathias Salonens verksamhetsområde var till först Viborgs guvernement. År 1785 skaffade sig Johan av ståthållarämbetet i Viborg ensamrätt att verka som guvernementets kyrkobyggmästare.[28] Senare, antagligen när Johan dog, beviljade guvernementets styrelse även Mathias samma fullmakt.[29] Monopolställningen förklarar den stora produktionen. Johan och Mathias Salonen hade helt enkelt inga konkurrenter. De uppförde 1786–1808 nya kyrkor i socknarna runt Savitaipale och på Karelska näset samt i Sordavala (Sortavala) vid Ladogas norra strand.[30] Mathias privilegium miste sitt praktiska värde när Viborgs guvernement 1812 blev Viborgs län i storfurstendömet.  Familjen Salonens ställning som kyrkobyggare var emellertid redan säkrad. När det i Savolax började byggas nya stora kyrkor åt växande församlingar öppnade sig ett nytt arbetsfält till en början för Mathias Salonen, men i hans efterföljd också för David Rahikainen.

Det autonoma storfurstendömets lagar och statliga administration förblev i princip desamma som hade gällt under den gustavianska tiden, men nu hade Finland en egen centralförvaltning och statliga ämbetsverk som motsvarade den tidigare administrationen i Stockholm. Intendentskontoret med samma uppgifter som Överintendentsämbetet levererade byggnadsritningar som fastställdes i Senaten på Hans Kejserliga Majestäts vägnar. Officiella ritningar var liktydiga med lagar och förordningar; de skulle följas in i detalj.

Johan Salonen

Johan Salonens mor uppges vara änka år 1751, och Johan skulle då ha varit 12 – 13 år gammal. I den åldern kunde en pojke börja i lära hos en byggmästare. Så gammal var senare David Rahikainens son, när han följde med sin far till Korpilahti (Korpilaks) där denne byggde om kyrkan. Det är inte bekant var och hos vem Johan lärde sig timmerbyggnadskonst och snickeri. I mantalslängden för 1759 är Johan husbonde i gården och gift; hans mor har fått en svärdotter att sköta hushållet, och drängen som fanns när han var pojke, är borta.[31]

Johan Salonens verksamhet som kyrkobyggmästare inleddes antagligen i hemsocknen. Han antas ha uppfört kyrkan som byggdes i medlet av 1770-talet. Med stor sannolikhet utförde Johan även inredningen; han var nämligen känd som skicklig snickare, och när han senare tog sig an inredningen av Lemi (Klemis) kapellkyrka (Bild 5), vilken han byggde 1786, skulle den ”till alla delar” vara som inredningen i Savitaipale kyrka.[32] Savitaipales tidigare kyrka hade byggts 1769, möjligen också den av Johan Salonen, men den brann upp redan fyra år senare. [33] En ny klockstapel för den senare kyrkan är, som tidigare nämndes, hans verk och är nu inredd till museum.

 

Johans klockstapel har kvadratisk plan och står inuti David Rahikainens senare uppförda åttkantiga brädkonstruktion. Savitaipalemästarnas senare klockstaplar är åttkantiga s.k. ostfinska klockstaplar. Den åttkantiga planen går antagligen tillbaka till ortodoxa kyrkors tornkonstruktioner. Johan och Mathias Salonen har skapat sin variant av ”renässansklockstapel” genom att kombinera den åttkantiga planen med drag som påminner om österbottniska klockstaplar.[34] Klockstapelns plan var en detalj i byggnadsprogrammet som bestämdes av församlingen, och den åttkantiga formen tycks ha blivit populär åtminstone från och med 1780-talet. [35]

Johans första arbete som det finns dokumentation om är klockstapeln i Valkeala vilken han byggde möjligen 1782.[36] År 1784 reparerade han kyrktaket i Mikkeli. Kyrkan var uppförd 30 år tidigare av August Sorsa som på 1740–1750-talen verkade som kyrkobyggmästare i Kymmenegårds län. Hans enkla korskyrkor utmärktes av utåt avsmalnande korsarmar, vilket medförde att alla knutar bildade trubbiga vinklar. Kyrkan i Mikkeli var förmodligen den enda av Sorsas kyrkor som var en dubbelkorskyrka. Den hade utåt avsmalnande korsarmar, och även mittpartiets väggar möttes i hörnen i trubbiga vinklar. Ett annat särdrag var takkonstruktionen. Tillsammans med ytterväggarna utgjorde dragbanden som korsade varandra ovanför kyrksalen ett ramverk som var tillräckligt styvt att utan vertikalstöd tjäna som underrede åt det höga pyramidtaket.[37]

Det är inte sagt att Johan Salonen blev bekant med den här folkliga formen av dubbelkorskyrka först i Mikkeli. Det är i varje fall enligt en liknande modell som han och Mathias Salonen byggde sina dubbelkorskyrkor före 1809. Den första är Johans Lappee kyrka i Villmanstrand (Lappeenranta) som uppfördes 1792. I den är Savitaipalemästarnas dubbelkorskyrka färdigt utvecklad. Drag lånade från Elisabeth-kyrkan i Fredrikshamn är fönsterarrangemanget i två våningar och mittpartiets rätvinkliga hörn.[38] Korsarmarna avsmalnar dock svagt utåt.

Elisabeth-kyrkans form är i princip en skapelse av svenska fästningsbyggare. Planen med rätvinkliga hörn samt pelarna som bär upp tornet i korsmitten, går tillbaka till svenska tidens Ulrika Eleonora -kyrka i Fredrikshamn. Den byggdes enligt ritningar av en artilleriofficer vid fästningsbyggnaden. I interiören i Lappee kyrka täcks korsmitten av en brädkalott i två avsatser utan överljus, ett arrangemang som upprepades i Savitaipalemästarnas senare kyrkor. Vattentaket och lanterninen har under tidernas lopp byggts om mer än en gång. Den nuvarande formen härrör från en restaurering 1928–1929.[39] Taket tycks ha blivit rekonstruerat på basen av andra dubbelkorskyrkor som tillskrivits Johan och Mathias Salonen.

Enligt samma principer byggde Johan Salonen under senare delen av 1790-talet Valkeala kyrka och antagligen också Valkjärvi kyrka som dock brann upp redan 1812. En grupp kyrkor 1799–1808 (Sordavala, Uusikirkko, Kivennapa) om vilka man inte vet vem som var byggmästare Johan eller Mathias, hör till samma dubbelkorstyp.[40]

Mathias Salonen

Klockstapeln i Johannes församling från år 1793 är den första av Mathias Salonens kända verk. Då byggmästaren redan var 32 år gammal var den antagligen inte hans första självständiga arbete, men vi vet ingenting om hur han uppövade sig i yrket. Klockstapeln i Johannes och den som Johan Salonen byggde tre år senare i Antrea anser Klemetti och Pettersson vara den ostfinska klockstapeltypens mest fulländade skapelser.[41] De fullbordar i varje fall syntesen av östlig och västlig tradition i klockstapelbygge.

Namnet på Kivennapa kyrkas byggmästare är inte känt. Klemetti har därför kunnat utesluta kyrkan från sitt publicerade material, fast den bär tydliga tecken av att vara byggd av Mathias Salonen, och Pettersson räknar den till Savitaipalemästarnas verk.[42]

I kyrkan i Kivennapa som byggdes 1804 – 1808 bildade korsarmstaken små kupor med lanterniner. Kyrkans siluett (Bild 6–7) med sina många vertikala accenter tyckte Klemetti kanske vara för främmande för att vara byggd av en Salonen, särskilt som även kulten i församlingen hade antagit ortodoxa drag.[43]

Kyrkan i Sordavala byggdes av ”Salonen”; förnamnet är okänt. Venjoki där det också fanns en kyrka som Klemetti tillskriver Mathias, ligger i Ingermanland. Enligt Pettersson fanns i Ingermanland även andra byggnader som visade att byggmästare från protestantiska Karelen hade varit verksamma där.[44] Om Venjoki byggdes 1803 som Klemetti påstår, låg ju även Savitaipale i Ryssland, och det verkar naturligt att Ingermanlands lutherska församlingar anlitade byggmästare som var specialiserade på ”tempelbygge för lutheraner”.

Mathias fick anpassa sig till en förändrad byggnadskultur och en starkare kontroll från byggnadsinspektionens sida efter 1812. Johan var antagligen redan död, och David Rahikainen ännu så ung att han växte in i det nya reglementet i takt med att han lärde sig yrket. I själva verket var byggnadsinspektionen eller Intendentskontoret en papperstiger utan resurser att effektivt påverka det offentliga byggandet i landet annat än med byggnadsritningar. Det låg i sista hand på kyrkoherdarnas ansvar att de officiella ritningarna efterföljdes, och då prästerna vanligen saknade insikter i byggnadsteknik, fick byggmästarna bestämma om det mesta.

 

Klockstapelbygget i Sordavala 1810 ger en antydan om Mathias Salonens förändrade situation. Hans anbud att bygga klockstapeln avslogs av församlingen, fast den var förmånligare än den som erbjöds av en ståndsperson, Adam Alopaeus, vilken församlingen hade inkallat för att ingå avtal om bygget. Alopaeus var föreståndare för kronobränneriet i Kesälahti i Nord-Karelen. Salonen hade infunnit sig på eget initiativ, antagligen underrättad om det planerade bygget av kyrkoherden eller någon församlingsmedlem. Hans anbud väckte inget intresse bland de närvarande som förklarade att de hade ”större tillseende” till Alopaeus.[45]

Mathias Salonen som sannolikt tio år tidigare hade uppfört kyrkan i Sordavala och som före Finska kriget skulle ha varit församlingens självskrivna klockstapelbyggare, utkonkurrerades av en bättre utbildad tekniker.[46] Storfurstendömet var ännu inte officiellt, men fullmakterna som utfärdats av Viborgs guvernements administration tycks redan ha mist sin giltighet. I Sordavala var Mathias Salonen dessutom utanför sin egen kultursfär, i en ort med etablerade förbindelser till tidigare svenska Nord-Karelen.

Den första gången som Mathias Salonen konfronterades med Intendentskontorets ritningar och en akademiskt utbildad arkitekts tolkning av dubbelkorskyrkan var i Kangasniemi 1812. Modellen var i princip den samma som i Elisabeth-kyrkan: hörnen rätvinkliga och fyra kraftiga pelare för att bära upp taket. I en timmerbyggnad fick grova trädstammar uppresas till pelare, vilket ledde till problem när de vertikala stammarna behöll sin ursprungliga längd medan väggarna av liggande stock satte sig.[47] Intendentskontorets arkitekter var säkert inte omedvetna om följderna av att kombinera liggande timmer med stående, och problemet var inte olösbart för en erfaren timmerman.

Exemplet visar emellertid hur enkel mekanismen i motsatsförhållandet mellan Intendentskontorets arkitekter och allmogens byggmästare egentligen var. De förra utgick från arkitekturens klassiska regler och regelbundna geometriska figurers ideala skönhet samt föreställningarna om deras rationalitet, de senare från sin kännedom av materialet trä och dess egenskaper.

Mathias Salonen byggde alla nya kyrkor i södra Savolax fram till sin död 1823: Kangasniemi, Mikkeli, Mäntyharju och Sulkava. I Karelen uppförde han Parikkala och Kirvu (Kirvus). Summan av nybyggnaderna 1812–1822 blev sex kyrkor och fyra klockstaplar. Planerna för nya kyrkor i Valkjärvi och i Savitaipale var på gång, när Mathias tog itu med byggandet av kyrkan i Rautu (Raudus) som blev hans sista bygge. Byggnadsstommen av stock fick han färdig, men arbetena på kyrkans takparti leddes av David Rahikainen som också 1826–1828 uppförde de två andra kyrkorna som Mathias aldrig hann påbörja.[48]

Tvärtemot Klemettis romantiska bild av Mathias Salonen som en diktens mystiska siare var byggmästaren en synnerligen aktiv och verksam person. Hans många byggnadsprojekt lämnade knappast tid för enskild meditation i skogens dunkel. Uppdragen formligen regnade från alla håll. Han höll sig uteslutande till timrandet, vilket också var enligt bestämmelserna om socken- eller moderskyrkors inredningar i Nya Finland; de skulle utföras av snickarmästare eller fullt utbildade snickargesäller.[49]

David Rahikainen

Det berättas att när David Rahikainen byggde kyrkan i Savitaipale, hade han stora svårigheter att resa upp de väldiga trädstammarna som hade skaffats för korsmittens pelare. Till sist löste han problemet med trollkonster.[50] I sägnernas sfär förvandlades tydligen någon okänd teknisk apparat till tecken på byggmästarens övernaturliga, dvs. mer än vanliga, förmåga.

Savitaipale kyrka var också Rahikainens första kyrka som skulle byggas enligt Intendentskontorets ritningar. Kyrkan i Valkjärvi som han också hade fått på sin lott efter Mathias död, byggde han antagligen med Johan Salonens uppbrunna 1790-talskyrka som närmaste förebild, då församlingen inte ville eller kunde bygga enligt ritningarna som skickats från Intendentskontoret.[51]

Rahikainens karriär som kyrkobyggmästare började tack vare Mathias driftighet med flera projekt i sikte. Dessvärre tenderade församlingarna att förhala byggena. Det kunde dröja närmare tio år innan ett bygge som var bestämt och färdigt planerat verkställdes. Så skedde med Kesälahti kyrka som Rahikainen uppförde 1831. Korskyrkoplanen som Intendentskontoret levererade som motförslag till Mathias Salonens ritning till dubbelkorskyrka representerade en typ från Överintendentsämbetets dagar som hade blivit dominerande i Finland.[52]

Mathias Salonens dubbelkorskyrkor var antagligen alla utan överljus i kyrkorummet, fast detta går inte att fastställa med säkerhet. Om så var fallet blev det David Rahikainen som introducerade brädkupolen med ljusintag i mitten som ett nytt inslag i dubbelkorskyrkan. Nyheten skulle då för första gången ha tillämpats i Savitaipale kyrka.[53] Den andra överljuskupolen som Rahikainen utförde 1830 i sin kyrka i Puumala är ännu bevarad (Bild 8).

Kyrkobyggare i Sydöstra Finland och Österbotten: en jämförande diskussion

Finland var allt annat än ett enhetligt kulturområde när storfurstendömet inleddes. Det kommer fram också i kyrkobyggandet. Paula Mäkeläs nyligen utkomna avhandling om släkten Rijfs byggnadsverksamhet på båda sidor av Bottenhavet – riksgränsens motsvarighet kunde man säga – bjuder möjlighet att mera faktabaserat än Klemetti jämföra kyrkobyggare i Österbotten och i sydöstra Finland.[54]

Gamla Finland med södra Savolax var ett annat samhälle än Österbotten, och de sociala och ekonomiska betingelserna att utöva byggmästarens hantverk så olika att det är fråga om två helt skilda kontexter. Inte ens ståndssamhället betydde samma sak i dessa två landsdelar. Utgångsläget, en bondesläkt som utövar ett långt drivet yrkesmässigt byggande är ungefär detsamma, men förutom andra skillnader kunde byggmästarna i familjen Rijf ställa upp med ett mångsidigare kunnande än Savitaipalemästarna. Det var ingen medfödd egenskap utan bl.a. följden av att det i sydöstra Finland inte fanns efterfrågan för just något annat än timmerbyggande.

Familjen Rijf utvecklade också en rationell intern arbetsfördelning i sin verksamhet,[55] medan Savitaipalemästarnas arbetsfördelning gällde endast i jordbruket. De mänskliga resurserna i deras hemman var för små och jordbruket så krävande att endast en person, husbonden, kunde befrias för att utöva ett annat yrke. Familjen Rijfs nätverk av kontakter i Österbottens städer och med ståndspersoner av hög status var något som en bondebyggmästare i östra Finland inte ens kunde tänka sig att kunna uppnå. På sin höjd kunde han med sin ”beskedlighet” vinna några pastorers välvilja.

 

Eeva Maija Viljo är pensionerad professor i konsthistoria vid Åbo universitet (Turun yliopisto). Hon har forskat i Finlands arkitektur från 1700–1800-talen.