Palaa artikkelin tietoihin Studier i ett klosterbibliotek

Studier i ett klosterbibliotek – Santa Scolastica, Subiaco maj 2016

I min forskning kring bildframställningar av manliga helgons sexuella frestelser, ingår en ikonografisk studie av två specifika händelser i sankt Benedikt av Nursias (480–543) liv. Historierna har återberättats av Gregorius den store (540–604) i helgonets biografi Dialoger. De utspelar sig i Subiaco, en liten stad drygt 50 km öster om Rom. Benedikt anlände till platsen som tonåring efter att ha flytt från sina studier i den enligt honom alltför omoraliska och syndiga staden Rom. De första tre åren i Subiaco spenderade Benedikt ensam i en grotta en dryg kilometer uppe i bergen. Gregorius beskriver hur djävulen en dag frestade den unge mannen svårt genom att väcka till liv minnet av en kvinna han en gång träffat. Benedikt förgicks nästan av sitt köttsliga begär och var nära att lämna grottan för att återgå till det världsliga livet.  I sista stund lyckades han emellertid ta kontroll över situationen genom att klä av sig naken och lägga sig i ett intilliggande ros buskage med nässlor. Smärtan som kroppen utsattes för gjorde att helgonet kunde överkomma frestelsen och återgå till sitt asketiska leverne i grottan. Efter att ha blivit påhälsad av en präst och upptäckt av en grupp herdar, lämnade Benedikt till slut sin grotta och flyttade så småningom tillsammans med en mindre grupp anhängare in i ruinerna av kejsare Neros forna villa. Här instiftade helgonet den första benediktinerordern.

Den andra händelsen vars ikonografi jag studerar, sker efter att Benedikt spenderat drygt tjugo år i Subiaco. Gregorius beskriver hur den avundsjuka prästen Fiorenzo sände sju nakna unga flickor att dansa i klostrets trädgård för att fresta helgonet och hans unga munkar. Händelsen blir upprinnelsen till att Benedikt lämnade Subiaco för gott och i stället grundade klostret Montecassino drygt hundra kilometer söderut. Benedikt räknas idag som det västerländska munkväsendets fader och platsen där helgonet en gång grundade sin ordern har en stor betydelse för den katolska världen och helgonkulten kring Benedikt. I nära anslutning till de kejserliga ruinerna står sedan 600-talet klostret Santa Scolastica. Grottan där Benedikt levde som eremit är i sin tur sedan 1100-talet ett kapell inbyggd i kyrkan till Santa Scolasticas systerkloster Santo Speco (den heliga grottan).

I anslutning till Santa Scolastica finns ett större bibliotek specialiserat på benediktinsk litteratur. Under ett antal dagar i början av maj åker jag dit för att söka material. Min förhoppning är att hitta illustrerade 1500 till 1700-talsversioner av Gregorius Dialoger där de två händelserna möjligtvis avbildats. Kort efter att jag anlänt och lämnat av min väska i det spartanskt inredda rum jag hyr för de kommande dagarna, blir jag serverad en trerätters lunch. Till min besvikelse visar det sig att gästhemmet är skilt från klostret. Jag får inte äta tillsammans med munkarna utan placeras istället ensam vid ett litet bord i en stor, nästan tom matsal.

Smärtsamt mätt går jag sedan över till biblioteket i det intilliggande klostret. En kvinnlig bibliotekarie tar emot mig. Jag förklarar vem jag är, var jag kommer ifrån och vad jag letar efter. Att få fram illustrerade böcker från 1600-talet visar sig vara svårt: Visst finns de i bibliotekets samlingar förklarar bibliotekarien, problemet är bara att hitta dem i bibliotekskatalogen. Enligt italiensk logik finns den elektroniska bokkatalogen endast i personalens interna system, i deras arbetsdatorer, vilka jag som extern besökare naturligtvis inte får använda. Hade resurserna funnits upplagda på nätet skulle jag emellertid ändå inte kunnat komma åt dem eftersom bibliotekets internetanslutning är begränsad till personalens datorer, som jag alltså inte får använda. Istället hänvisas jag till kartoteket som inte uppdaterats sedan början av 2000-talet och endast innehåller information om verk från 1800-talet och framåt. Kartoteket visar sig dessutom vara ofullständigt och innehåller inga böcker om benediktinsk ikonografi, något som bibliotekarien menar inte stämmer. Hon ber mig vänta i den stora bibliotekssalen medan hon går och hämtar böcker åt mig (det är oklart vilka, då de titlar jag hade velat studera inte ens går att söka i kartoteket och kvinnan ännu inte erbjudit sig att göra några elektroniska sökningar).

Ute regnar det och är ovanligt kallt för årstiden, knappt över tio grader. I biblioteket är det nästan lika rått och kallt, värmen är som lagen påbjuder avstängd sedan en vecka. Någonstans klämtar en koklocka. Jag är bibliotekets enda besökare och sitter ensam i salen, personalen har stängt in sig på kontoret där de har ett externt värmeelement. Efter en dryg halvtimme är bibliotekarien tillbaka med ett antal böcker om benediktinerordens historia, samt några konsthistoriska praktverk som mer allmänt behandlar sankt Benedikt i konsthistorien. Strax efter henne följer en äldre man i 80-årsåldern iklädd Benediktinerordens svarta kläder – Don Romano, mannen som kommer att bli min biblioteksräddning.

Don Romano hälsar på mig genom att skaka hand, men eftersom han inte släpper taget utan fortsätter att hålla mig i handen under det flera minuter långa samtal där jag försöker beskriva vad jag har kommit för att studera, blir jag tveksam och vågar inte gå in på detaljerna kring mitt rätt pikanta forskningstema. Jag förklarar istället att jag är intresserad av bilder från 1500-, 1600- och 1700-talen av helgonets liv och mirakel, utan att specifikt nämna vilka scener jag är ute efter.  Till skillnad från bibliotekarien vet Don Romano hur man kan söka i den historiska boksamlingen. Han plockar fram en äldre tryckt bokkatalog som vi tillsammans går igenom. Jag får själv inte följa med till magasinet och direkt se om böckerna vi hittat över huvud taget är intressanta för min forskning. Istället tar Don Romano, trots mina försiktiga protester, på sig ansvaret att avgöra om det är värt att visa mig en bok eller inte. Jag får aldrig någon riktig klarhet i enligt vilka kriterier han väljer ut böcker som han tror kan intressera mig, men utgående från det material jag under de närmsta dagarna kommer att gå igenom, är det troligtvis all litteratur i klostrets bibliotek som innehåller minst en bild på helgonet.

Under de kommande dagarna går jag igenom det material Don Romano förser mig med. Det historiska materialet tar slut redan under den första dagen och jag kan besviket konstatera att det inte tycks finnas några illustrerade 1600-talsversioner av Gregorius Dialoger i klostrets bibliotek. En 1860-talsupplaga av verket med illustrationer från 1600-talet är det närmaste jag kommer.  Don Romano anser dock inte att det råder någon brist på material i biblioteket. Han kommer med nya böcker flera gånger om dagen som han ställer ner på mitt bord. En stor del av dem är teologiska studier av Benedikts liv skrivna på 1960 och 70-talen med ofta till synes slumpmässigt utvalda illustrationer. Andra består av allmän historik över olika Benediktinerkloster i Italien. Han låter mig också bläddra i ett flertal illuminerade orginalmanuskript från 1300-talet (utan handskar!) och tar mig på en guidad tur genom klostret där han pekar ut varje enskild avbildning av Benedikt som utförts under klostrets över 1400 år långa historia.

Don Romano är en mycket lärd man, han har bott på klostret sedan 1955, känner alla dess skrymslen och vrår och är en utomordentlig guide. Han berättar om klostrets och klosterväsendets historia och gör ikonografiskt avancerade analyser av ett flertal verk. Han känner till konstverk och konstnärer jag aldrig hört talas om. Det är dock tydligt att han utifrån min vaga beskrivning av mitt forskningsämne, varken förstått vilken tidsperiod jag studerar eller vilken typ av bilder jag är intresserad av.  Efter ett antal mindre lyckade försök att specificera mina forskningsintressen ger jag upp. Materialet jag var ute efter tycks ändå inte finnas i biblioteket. Jag använder istället dagarna till att få en övergripande bild av den benediktinska konsten i Italien. En eftermiddag sätter sig Don Romano vid en av personalens datorer och kallar mig till sig. På skärmen ses resultatet av en Google bildsökning med hjälp av nyckelorden ”Benedetto+Iconografia”. Jag ombeds sätta mig ner. Det här kan ta ett tag att gå igenom säger han. Bilderna visar målningar och skulpturer föreställande Benedikt från olika århundraden. En del bilder föreställer inte ens helgonet, men så är det med internet ibland förklarar Don Romano, man kan inte lita på all information som man hittar där.

Sista dagen besöker jag klostret Sacro Speco och Benedikts grotta. Rosenbuskarna i klostrets trädgård är enligt traditionen de som helgonet låg i för 1500 år sedan. Medan jag fotograferar platsen dyker en ung amerikansk munk upp. Han beskriver platsens symboliska värde; Benedikt frestades på grund av sin helighet. När han en gång för alla överkom synden och frestelsen, var han befriad från den för resten av sitt liv. Det är få förunnat konstaterar han. Det blir dags att lämna Subiaco och Santa Scolasticas klosterbibliotek. Jag tackar Don Romano å det hjärtligaste för all hjälp. Han önskar mig lycka till med min forskning och säger att jag är välkommen tillbaka när jag vill. I biblioteket, påpekar han, finns material för ytterligare 20 års heltidsstudier. Med en ännu proppmätt mage efter de senaste dagarnas trerättersmenyer till middag och lunch, och huvudet och kameran fulla av 1000 år av bilder på Sankt Benedikt, sätter jag mig på bussen tillbaka till Rom. Jag känner mig nöjd över det arbete jag genomfört. Trots att jag inte riktigt hittade det material jag sökte, fick jag genom Subiaco och Don Romano en möjlighet att lära känna Sankt Benedikt. Jag har sett rosenbuskarna han låg i och platsen där de dansande unga kvinnorna förgäves försökte fresta honom.

 

Minna Hamrin är doktorand i konstvetenskap vid Åbo Akademi. Avhandlingens arbetstitel är ”Picturing Sexual Temptation and Sin in Italian Post-Tridentine Art”. Under läsåret 2015/2016 var hon konstvetenskaplig storstipendiat vid det svenska institutet i Rom.