En omfattande studie av Edwaert Colliers stillebenmålningar

Recension av doktorsavhandling.

Minna Tuominen (2014). The Still Lifes of Edwaert Collier (1642–1708). Helsingfors Universitet. Helsingfors. 336 sidor.

I Minna Tuominens engelskspråkiga doktorsavhandling The Still Lifes of Edwaert Collier (1642–1708) (2014) granskas den nederländska 1600-talskonstnären Edwaert Colliers stillebenmålningar ur ett antal olika perspektiv för att ge en helhetsbild av hans konst och dess plats inom konsthistorien. I avhandlingen ligger fokus starkt på de stilistiska och symboliska elementen i Colliers målningar med stilleben och vanitas-tema. Dessa analyseras genom fyra olika motiv i målningarna: upp och nervända kronor och dödsskallar; olika sätt att symbolisera kunskap; självporträtt samt trompe l’oeil-teknik. Tuominen samlar därtill biografisk information från olika källor och kombinerar den med statistisk information om konstmarknaden i Nederländerna och London under 1600-talet.

Edwaert Collier föddes i Breda år 1642 och fick sannolikt sin första skolning i konstnärsyrket där. Senare var han registrerad som konstnär i Haarlem innan han flyttade till Leiden och senare till Amsterdam. 1693 flyttade han till London men behöll kontakten med Nederländerna och arbetade för både engelska och nederländska köpare. Tuominen redogör för tematiska likheter och olikheter mellan Colliers konst och de verksamma konstnärerna i de olika städerna han målade i, bland annat genom att lyfta fram objekt som använts i de olika konstnärernas komposition av stilleben och deras potentiella symboliska betydelse. Det nästsista kapitlet är dedikerat Colliers senare tromple l’oeil-målningar och deras plats inom konstvärlden både i Leiden och i London. Konstmarknaden och Colliers plats i den diskuteras i det sista kapitlet.

Information och analys

Tuominen är väl insatt i tidigare forskning inom området och har i sin avhandling samlat en stor mängd fakta om Edwaert Collier och den konstmarknad han arbetade inom. De detaljerade beskrivningarna av konstverken kommer väl till pass eftersom illustrationerna ofta är av relativt låg kvalitet och läsaren annars gick miste om flera visuella detaljer i de bilder som diskuteras. Samtidigt blir texten ställvis lidande av att just den omfattande informationen och analysen av denna är alltför kortfattad. Till exempel refereras Michael Norths tabell över vilka konstverk och genrer som prydde hemmen under perioden 1620-1689 (sid. 54), vilket ger en värdefull inblick i den roll konsten spelade inom samhället, men denna statistik analyseras endast ytligt och anknytningen till Colliers konstverk blir utspridd och lösryckt. Meningsskiljaktigheterna inom tidigare forskning angående den nederländska 1600-talskonstens ikonografi, bland andra av Svetlana Alpers och Eddy de Jongh, blir endast flyktigt behandlade och läsaren förväntas besitta relativt bred kunskap om denna dikotomi inom forskningen. Avhandlingens längd begränsar förvisso vad som kan behandlas på djupet, men med tanke på den vikt som läggs på just ikonografin hade den här diskussionen varit betydande.

Den biografiska delen och kapitlen om de sociala förhållandena för en konstnär i städerna Breda, Haarlem, Leiden, Amsterdam och London där Collier arbetade är upplysande och stöder bildanalysen som genomsyrar hela texten. Edwaert Collier är mest känd just för sina vanitas-målningar, en genre som under 1600-talet inte värdesattes i akademiska kretsar men som hade sin trogna kundkrets bland köparna. Collier befann sig i Haarlem någon gång under sent 1650- eller tidigt 1660-tal, en period då antalet stilleben fördubblades, vilket med all sannolikhet påverkade hans beslut att specialisera sig inom genren trots dess akademiskt låga status. Tuominen presenterar även flera exempel på likheter mellan Colliers och Samuel van Hoogstratens trompe l’oeil-motiv, och drar slutsatsen att Colliers ökade intresse för motivet efter flytten till London berodde på det tomrum som uppstått efter van Hoogstratens död (sid. 166). Tuominen konstaterar även att Colliers trompe l’oeil-målningar inte endast var kopior av van Hoogstraten utan hade en nyskapande stil; dessvärre anges inga tydliga exempel på vilka element som var specifika för just Colliers målningar.

I Tuominens avhandling samlas omfattande information bestående av biografiska och socialhistoriska fakta, men även tidigare bildanalyser och ikonografi. Den breda och grundläggande informationsmängden har gjort kapitelindelningen svårhanterlig och resultatet beror sannolikt på att de olika områdena inte alltid får det fokus de förtjänar i sina respektive kapitel; istället diskuteras dessa kort på flera olika ställen. Den omfattande informationsmängden hade blivit bättre tillgänglig för läsaren genom att använda tidslinjer och illustrationer för att klargöra sammanhangen mellan viktiga händelser och förändringar i Colliers visuella uttryck. Eftersom Tuominen för tillfället de facto förbereder sin avhandling för publicering kan utformandet av bilagor och referenser modifieras från den nuvarande versionen, vilket ger nya möjligheter att utarbeta hur till exempel illustrationerna kan stöda texten. Samtidigt kan avhandlingens språk förbättras: texten är skriven på godtagbar engelska men stavfel och saknade ord gör texten ställvis hackig.

Religiösa inslag i Colliers konst

Diskussionen kring Colliers religiösa läggning och dess inverkan på hans konst blir dock endast ytligt behandlad trots att den tilldelas en egen underrubrik. Collier var en registrerad medlem av den Nederländska reformerta kyrkan, och Tuominen diskuterar en hel del huruvida en uttryckligen protestantisk underton kan spåras i Colliers konst. I sin redogörelse för dessa undertoner lyfter Tuominen tydligt fram ett antal protestantiska texter som syftas till i målningarna, bland dem Theodore Bezs (1519–1605) The Moral, Ceremonial, and Political Law of God, Drawn from the Books of Moses and Divided into Various Categories och Johann Heinrich Bullingers The Decades, or Fifty Sermons Divided into Five Decades (sid. 91/93), och redogör kort och tydligt för texternas religiösa ursprung. Det görs klart att Collier inte gömde sin egen religiösa identitet och att han gärna hänvisade till protestantiska texter i sina målningar, även om detta i sig inte riktigt räcker för att kunna kalla hans konst uttryckligen protestantisk. Snarare stöder dessa texter, som Tuominen själv konstaterar, vanitas och memento mori-temat – dödens oundviklighet och den skoningslösa tidens gång – men dessa finner man lika väl i katolsk konst både från samma tidsperiod och från tidigare århundraden[1], även om de var synnerligen populära just i Nederländerna under 1600-talet.

Ett annat exempel är det Brittiska Kungliga Riksäpplet som nämns i samband med Pieter Gerritsz van Roestraetens Vanitas Still Life with a Ornamented Silver Vase (fig. 18). Riksäpplet, som ofta ses tillsammans med Edward Bekännarens krona (St. Edward’s Crown), var en symbol för monarken som den Kristna trons försvarare (Fidei Defensor). Riksäpplet presenteras som en metafor för den protestantiska kristendomen, även om själva föremålet visserligen tillverkades först 1661 till Charles II:s kröning; själva titeln gavs de facto ursprungligen till Henry VIII år 1521 för kungens kritik mot Martin Luther vid en tidpunkt som infaller före England bröt kontakten med den katolska tron.[2] England var heller aldrig helt protestantiskt utan låg trosmässigt någonstans mellan katolicism och protestantism, med en egen version av reformerad tro, the Church of England. Den religiösa situationen både i Nederländerna och i England under Colliers verksamma år är därför alltför invecklad för att kunna förklaras enkelt, och frågan om de religiösa inslagen i Colliers konst skulle gagnas av ytterligare forskning.

Konstnärens sociala status

Diskussionen kring konstnärens sociala status och dikotomin mellan konstnären som kreativt geni och hantverkare stöder analysen av Colliers målningar, speciellt i de fall där han inkluderat självporträtt av olika slag.  Den förändring av attityder gentemot konstnärer från 1600-talet fram till nutid kommer också fram: Tuominen refererar en text från 1642 där konstnären Philips Angel stoltserar med sitt yrke gentemot den mer uppskattade yrkesgruppen poeter, genom att påpeka att medan poeter endast är ute efter ära och hyllning gör konstnären dessutom stora pengar på sitt arbete (sid 86). En sådan kommentar blir intressant jämfört med attityderna sedan 1800/1900-talet då publiken fattade tycke för bilden av den lidande konstnären som gör konst för konstens skulle och inte tänker på pengar. Denna poäng – Tuominens redogörelse för en inte alltför känd konstnärs förfaranden på 1600-talets internationella konstmarknad – är en välkommen påminnelse om att all konst en gång var nutidskonst och att de flesta konstnärer under alla år på något sätt strävat efter att skapa något nytt och personligt.

Fanny Johansson (f. 1984) är doktorand på Helsingfors Universitet och forskar i politikens och teologins inverkan på romersk-katolsk konst i Rom under 1600-talet.