Hemma är bäst. Några tankar om Hendrik Christian Andersen och Gabriele D’Annunzio

I ett litet och mörkt rum, insprängt mellan två våningsplan på Museo H.C. Andersen i Rom, finns skulptören och utopisten Hendrik Christian Andersens (1872–1940) efterlämnade material: brev, dokument, testamente, kvitton, anteckningar, tidningsurklipp, fotografier (hit har jag bara fått tillträde en gång, när museichefen själv – och inte en av hennes medarbetare – vid ett tillfälle hjälpte mig; vanligtvis får man sitta i ett rum på andra våningen och vänta på att materialet ska bäras upp, kassett efter kassett). Trots vissa språkliga och stilistiska brister var Andersen en flitig brevskrivare och han hade ett stort kontaktnät, i såväl USA som Europa. Han korresponderade och var vän med författaren Henry James (1843–1913), en relation som Colm Tóibín vackert skildrar i romanen The Master från 2004, samt biltillverkaren och industrimannen Henry Ford (1863–1947). Paul Otlet (1868–1944) och Henri La Fontaine (1854–1943), två av fredsrörelsens företrädare, hade Andersen ett nära samarbete med under flera år – även om det som mycket annat i hans liv aldrig gav något konkret resultat.

Ernest Samuels noterar i Bernard Berenson: The Making of a Legend (1987) att Andersen ibland besökte Villa I Tatti, konstforskaren och konnässören Bernard Berensons (1865–1959) hem strax utanför Florens (i dag The Harvard Center for Italian Renaissance Studies). Dessutom hade Andersen kontakt med såväl kungligheter som politiker, från både vänster och höger, däribland Benito Mussolini (1883–1945).

Ytterligare en av alla personer som Andersen brevväxlade med var författaren Gabriele D’Annunzio (1863–1938). I arkivet på Museo H.C. Andersen återfinns ett brev till Andersen, daterat den 26 juli 1926, i vilket D’Annunzio skriver om Andersens ”admirable book”, ”the muscular power” i hans skulpturer och att han hoppas på att återigen få besök av honom på Il Vittoriale, D’Annunzios hem vid Gardasjön sedan 1921.[1] Med ”admirable book” avses troligtvis Creation of a World Centre of Communication, en påkostad foliant som Andersen gav ut 1913 och i vilken hans stadsplaneprojekt ”World Centre of Communication” presenterades. Och om man får tro D’Annunzio hade Andersen varit på Il Vittoriale (”come […] to se me again at Vittoriale), något som Francesca Fabiani inte alls tar upp i Hendrik Christian Andersen: la vita, l’arte, il sogno: la vicenda di un’artista singolare från 2003, det i dag mest heltäckande arbetet om Andersens liv och verk.

Att Andersen och D’Annunzio träffades och hade kontakt är egentligen inte så konstigt. Deras liv, konstnärskap och karriärer har nämligen en del beröringspunkter.

För det första: Andersen föddes under enkla förhållanden i Norge, växte upp i USA och kom via studier i Paris till Rom i slutet av 1800-talet och blev snabbt en del av stadens societetskretsar. D’Annunzio, som föddes i Pescara vid Adriatiska havet, kom förvisso från en annan bakgrund – hans far tillhörde en förmögen familj och var under perioder borgmästare – men han anlände också till Rom i slutet av 1800-talet. Och precis som Andersen blev han snart indragen i det romerska societetslivet, något som han själv har skildrat i journalistiska (skvaller-) texter från dessa år. Detta går det att läsa om i Göran Häggs fascinerande biografi D’Annunzio. Dekadent diktare, krigare och diktator, som kom ut 2015. Troligtvis var det i dessa miljöer som Andersen och D’Annunzio lärde känna varandra.

För det andra: Andersen var egentligen skulptör men började efter några år utan större konstnärliga framgångar att utarbeta ett stadsplaneförslag tillsammans med Ernest Hébrard (1875–1933), en fransk arkitekt, arkeolog och stadsplanerare, som han hade träffat på Villa Medici i Rom. Stadsplanen utformades i ett Beaux Arts-inspirerat formspråk kring tre kärnområden: för idrott, konst och vetenskap. Målsättningen var att samla alla ledande idrottsutövare, konstnärer och vetenskapsmän här och bilda ett viktigt kunskapscentrum. Detta skulle resultera i avgörande bedrifter, konstnärliga genombrott eller forskningsrön, som omedelbart skulle spridas över världen genom radiovågor från ett 320 meter högt torn. Genom att alla människor (oavsett nationstillhörighet, klass, kön etcetera) på så vis skulle få tillgång till samma information vid samma tidpunkt kunde projektets mål uppnås: att främja mänsklighetens utveckling samt fred och gemenskap.

Trots alla ansträngningar – publikationer, medarbetare, resor, konferenser, delvis finansierat av hans förmögna svägerska – stannade Andersens projekt på ritstadiet. Däremot uppförde han ett mindre palats – kallat Villa Helene (ibland Villa Hélène) – i sekelskifteskvarteren norr om Piazza del Popolo i Rom. Här hade han sin bostad och ateljé, men palatset var också, med nutida språkbruk, ett ”showroom” för stadsplaneutopin. Hit kunde människor komma för att se närmare på skisserna och diskutera projektets förtjänster. I slutet av 1900-talet blev det, helt enligt Andersens egen vilja, ett museum (kanske ett av Roms minst besökta?): fullt med hans många monumentalskulpturer, beställningsverk, modeller och skisser.

D’Annunzio var i huvudsak författare (och en framgångsrik sådan ska tilläggas – även om han ständigt hade ekonomiska problem). Men under första världskriget blev han också en firad stridspilot och senare, 1919–1920, ledde han det kortlivade ståthållarskapet Carnaro i staden Fiume, dagens Rijeka i Kroatien, efter att ha iscensatt en kupp. Den genomfördes av ungefär 2 500 italienska soldater med målet att återansluta staden, vars befolkning i huvudsak var italiensktalande, till Italien, som hade förlorat kontrollen över området några år tidigare, i samband med det så kallade Londonfördraget.

Den ”lyriska diktaturen” misslyckades (naturligtvis) och staden tillföll senare Jugoslavien. Därefter drog sig D’Annunzio tillbaka till Il Vittoriale – delvis i en form av husarrest; fascisterna och framför allt Mussolini själv ville hålla honom borta från maktens centrum i Rom. På platsen fanns sedan tidigare en villa som tillhörde konsthistorikern Henry Thode (1857–1920). Denna hade dock konfiskerats av fascisterna, som nu gjorde så att D’Annunzio fick överta området för enbart 360 000 lire. Tillsammans med arkitekten Giancarlo Maroni (1893–1952) utvecklade han det sedan till ett eklektiskt komplex bestående av bland annat bostadshuset La Prioria, med D’Annunzios omfattande bibliotek, konstsamlingar, en ”haremsavdelning” och ett badrum av modernistarkitekten Giò Ponti (1891–1979), en stor park dit bland annat D’Annuzios båt MAS hade fraktats, en amfiteater och allehanda kuriositeter. I dag är hela anläggningen ett museum: Il Vittoriale degli Italiani.

Både Andersen och D’Annunzio förvandlades alltså från konstnärer och författare till män med stora politiska visioner. Men allt som nu finns kvar är hemmen, mikroutopier med en privat och drömsk karaktär, i gränslandet mellan tradition och modernitet. Kanske kan de i dag bäst beskrivas och förstås som materialiserade fantasier. Med Theodor W. Adornos (1903-1969) ord, lånade från ett helt annat sammanhang, är det hur som helst här som Hendrik Christian Andersens och Gabriele D’Annunzios döda visioner är begravda.

Mikael Andersson (f. 1986). MA i konsthistoria, Köpenhamns universitet. Arbetar med ett avhandlingsprojekt om H.C. Andersens stadsplan ”World Centre of Communication” vid Åbo Akademi. Också verksam som kritiker.