Utställningsvy. Konstnären, Moderna Museet Malmö, 24 september 2016-19 februari 2017 © Foto: Johan Österholm/Moderna Museet.
Nationalmuseum och Moderna museet på Konstakademin t o m 4.9.2016, därefter på Moderna museet i Malmö (24.9.2016–19.2.2017).
Utställningen Konstnären, som har visats på Konstakademin/Nationalmuseum och sedan även på Moderna Museet i Malmö är ett samarbete mellan sex curatorer från tre distinkta institutioner med olika konstpolitiska och konsthistoriska uppdrag. Men det de har gemensamt är att de är Sveriges kanske viktigaste institutioner vad gäller den publika förmedlingen av vad konst och konstnärer är och har varit i historien.
Detta är också det specifika syftet med utställningen Konstnären, beskriver curatorerna i katalogens inledning. Att ”diskutera” och ”peka på” ett antal olika roller som konstnärer historiskt har klivit in och ut i. Konstnären som resenär, entreprenör och normbrytare, exempelvis.
Curatorsteamet skriver vidare i katalogen att de vill kasta ljus på maktrelationer kopplade till identitet, normer, marknad, klass och mycket mer. De vill svara på frågor som ”Hur oberoende var egentligen bohemen?” och ”Vilka nya normer och regler formades inom det moderna konstnärliga avantgardet?”. Premisserna för utställningen verkar både samtidsrelevanta och intresseväckande, men fyller besökaren med enorma förväntningar som nästan per definition knappast kommer kunna uppfyllas.
Utställningskatalogen är strukturerad kring utställningens fem huvudteman – konstnären som entreprenör, geni, normbrytare, visionär och resenär – med en essä per tema, skriven av respektive ansvarig curator. Här förs en rad intressanta resonemang exempelvis om konstnären som andlig visionär (Hilma af Klint och Christine Ödlund) eller om konstnärens politiska motstånd (Peter Weiss och Gittan Jönsson) och konstnärsrollens internationalisering (Egron Lundgren, Siri Derkert och Irving Penn). Men katalogen präglas trots allt av historiska förenklingar och bristen på analys och fördjupning.
Flertalet av texterna är informativa och innehåller enstaka fördjupande resonemang (exempelvis Margareta Gynning, intendent på Nationalmuseum), men tillför knappast något originellt här som inte redan diskuterats mer ingående i andra sammanhang, exempelvis på Modernautställningen (2010 och 2014) på Moderna Museet och ett flertal utställningar på Nationalmuseum som Konstnärspar kring sekelskiftet 1900 (2005), Stolthet och Fördom (2013) och Härskarkonst (2011), för att nämna några. I dessa utställningar lyftes idéer om makt, kön och klass mer ymnigt och med tanke på ämnet på större allvar. Katalogen präglas av ett konstaterande av att konstnärsrollen har skiftat, snarare än en genomgående diskussion kring hur och varför den skiftat.
Den första presentationen av utställningen görs i Konstakademins lokaler på Fredsgatan 12 i Stockholm, där Nationalmuseum de senaste åren huserat, då byggnaden på Blasieholmen genomgår dess största renovering på 150 år och öppnar för publiken först 2018.
Tyra Lundgren, Självporträtt, 1921 © Tyra Lundgren/Bildupphovsrätt 2016. Moderna Museet Bildupphovsrätt 2016.
Hur gestaltas då denna panoply av konstnärsroller i själva utställningsrummet? De tre rummen på Konstakademin består av en tematisk hängning där de olika perspektiven på konstnärsrollen utgör ryggraden i presentationen. De utställda verken består till stor del av de tre institutionssamlingarnas publikklassiker med några lysande undantag. Det lyfts tvivelsutan upp ett flertal intressanta och för allmänheten tidigare okända konstnärer såsom Sophie Adlersparre och Anna Casparsson som fritt placerats bredvid samtida konceptuella globetrotters som Runo Lagomarsino och Meric Algun Ringborg, men placeringen av verk ser ut som motsatsen till curatering, det liknar snarast en illustration.
I rummet hängt utifrån kategorierna ”Konstnären som entreprenör”, ”Konstnären som forskare” och ”Konstnären och akademien”, hänger Anders Zorns självporträtt med lättklädd kulla salongshögt mittemot Jeff Koons annonser med lättklädda bikinibrudar, som han på 1980-talet köpte i olika tidskrifter. Båda dessa flankerade av Peter Johanssons pastisch på Zorn från 2012, Självporträtt i rött. Redan här kan betraktaren ana en hängning som inte bara präglas av ett illustrativt tänkande, utan även av en pedagogisk övertydlighet. Detta rum präglas av slentrianmässigt placerade själv- och konstnärsporträtt, utifrån idén om konstnären som sin egen viktigaste marknadsförare.
I ett på konst tomt litet hörn finns en liten boklåda med ett dussintal doktorsavhandlingar skrivna av svenska konstnärer under det senaste decenniet. Möjligheten för konstnärer att erhålla en akademisk forskarexamen i sin egen konstnärliga praktik markerar ett stort skifte inte bara i synen på vad en konstnär kan göra utan på hens finansieringsmöjligheter och koppling till mer traditionell vetenskap. En liten skylt flankerar kategorin ”Konstnären som forskare”, men här saknas denna forsknings kanske mest centrala del och som särskiljer den från alla annan akademisk forskning – konstverket. Den konstnärliga forskningen reduceras här till ett visuellt exempel, där besökaren inte ges några nycklar att förstå den konstnärliga forskningens utveckling eller förhistoria.
Utställningsvy. Konstnären, Moderna Museet Malmö, 24 september 2016-19 februari 2017 © Foto: Johan Österholm/Moderna Museet.
Detta rums disposition präglar även övriga salar i utställningen och i stort den saknar en djupare problematisering av hur dessa konstnärsroller kommit till. En diskussion om huruvida dessa olika roller tvingats på konstnärer genom ett ideologiskt eller ekonomiskt system, eller om konstnärer själva skapat förutställningarna för dessa olika roller och därmed fungerat autonomt i förhållande till samhället i stort, är två frågeställningar som jag saknar.
Bästa exemplet på detta är utställningens i särklass mest laddade roll: ”konstnären som entreprenör”. En fras som svenskt kulturliv blev mer än väl bekanta med under de åtta år som Lena Adelsohn Liljeroth var landets kulturminister 2006–2014. Även om det på ytan är självklart att konstnärer och kulturskapare också kan ses som entreprenörer, i bemärkelsen att de fungerar som enskilda företagare på en marknad där de säljer tjänster, så visar Konstnären alldeles för mycket lättvindighet i gentemot ett begrepp som så tydligt brukats och missbrukats under de senaste tio åren i svensk kulturpolitisk debatt.
Begreppet entreprenör har sitt ursprung i medeltidens Frankrike och var där en benämning på befälhavaren över ett större eller mindre antal legosoldater som lades ut ”på entreprenad”. Inom nationalekonomi definieras entreprenörskap ofta som ”förmågan att identifiera möjligheter och skapa resurser för att ta tillvara dessa möjligheter” men en entreprenör kan även vara en person som organiserar marknaden på ett nytt sätt.
Man saknar onekligen konceptualisering av konstnären inte bara som ”entreprenör”, utan i rollerna som curator, författare, konstkritiker, samlare, politisk aktör, eller som ledare eller rådgivare. Här undrar man om curatorerna överhuvudtaget har läst forskaren Sofia Lindströms studie ”När friheten sätts på prov – en undersökning av Kungl. Konsthögskolans alumner 1995–2009” (2012). I den listar hon över 40 olika roller som konstnärer idag uppger kan flyta in i konstnärsrollen, vilket är en unik historisk tilldragelse. En diskussion om detta skulle kunna gett utställningen en mer samtida relevans och gett en utblick mot framtidens konstnärsroll.
Tre resursstarka institutioner borde ha möjligheten att arbeta mer fördjupande kring dessa högst relevanta frågor. Om 50 år när framtida forskare söker ta reda på hur man betraktade konstnärens roll som entreprenör år 2016, kommer de troligen bli besvikna om utställningen och katalogen till Konstnären används som källa.
Med detta exempel vill jag inte frånta utställningens intressanta premisser och höga kvalitet i vissa utvalda konstverk, utan snarare påpeka den möjligheten att fördjupa sig i en idé om vad konstnären kan vara idag och hur det speglas historiskt.
Robert Stasinski är frilansande curator, konstvetare och kritiker. Han har tidigare arbetat som projektledare på Iaspis, undervisat i konstteori på Konstfack och arbetar för närvarande på Art Initiative som är ett fristående organ på Handelshögskolan i Stockholm för tvärdisciplinära projekt inom konst och humaniora.