Helene Schjerfbeck (1862–1946) behövde modeller främst för att fånga ansikten på duken. Själv ansåg hon att hon för det mesta målat fattiga barn, men under hennes långa liv hann både unga och gamla sitta modell för henne. Den modell som otvivelaktigt hade den mest dramatiska bakgrunden var grevinnan Marina de Heyden, som hon målade i Hyvinge åren 1917 och 1918. Marina levnadshistoria är värd att berättas i samband med en dokumentation, som bekräftar att Schjerfbeck hade henne som förebild i tre gouacher och att hon satt modell för ett porträtt i olja.
1. Den flyende grevinnan, kol och gouache på papper, 36,5 x 25 cm, osign., privatsamling. Foto: Kari Suhonen.
Att Marina de Heyden varit förebild för gouacherna blev kartlagt strax före tryckningen av publikationen Helene Schjerfbeck 150 år, (Konstmuseet Ateneum), som utkom i samband med Schjerfbecks jubileumsutställning 2012 på Ateneum. Identitetens fastställande var resultatet av ett samarbete mellan fil.mag. Leena Ahtola-Moorhouse och undertecknad. [1] Emellertid har modellen för Emigranten varit helt okänd och presenteras och verifieras nu för första gången av undertecknad för Tahitis läsare. Gouacherna och porträttet, som Schjerfbeck omnämner som Flyktingen men som idag är känt under namnet Emigranten [2], är i privat ägo i Finland.
Dramatiska episoder i Marina de Heydens liv
Marina de Heyden (1889–1969) levde ett långt och dramatiskt liv och dog vid en ålder av 80 år. Hon var dotter till greve Alexander Feodorovich de Heyden, som började sin karriär som löjtnant i den kejserliga flottan för att senare bli kejsare Nikolai II:s adjutant. Marina bodde sina första åtta år med sina föräldrar och syskon i guvernörspalatset i Helsingfors emedan farfadern, greve Fjodor von Heyden (1821–1900) verkade som generalguvernör i Storfurstendömet Finland 1881–1897. Familjen de Heyden flyttade 1897 till Sankt Petersburg. Somrarna firades på villan i Juustila by nära Viborg.
Marinas mor var enda barnet och hon övergavs av sin egen mor då hon endast var tre år gammal. På grund av detta uppfostrades modern från tidig ålder av Aurora Karamzin, som var äldre syster till Marinas morfarsmor och sålunda kom denna dam att också bli Marinas ställföreträdande mormor. Marina växte upp i Sankt Petersburg inom den högsta aristokratin kring den kejserliga familjen, och gjorde debut på hösten år 1907, vilket innebar en presentation vid hovet. Hon var då 18 år gammal, vacker, blond och välväxt.
På de otaliga baler som följde på Marinas debut började greve Arvid von Manteuffel, av tysk härkomst och löjtnant vid Kejsarinnan Maria Fjodorovnas kavalleriregemente, uppvakta henne. Marina, ung och naiv, var mycket smickrad över att denna eftertraktade ungkarl uppvaktade just henne. Han var stilig och svag för såväl vackra kvinnor som kortspel. Det dröjde inte länge innan greven friade till henne och datum för bröllopet fastslogs till den 23 april 1908.
Arvid tillbringade mycket tid vid spelborden medan Marina aktivt verkade som skådespelerare inom den amatörteater som fursten Nikolai Sumarokov-Elston Yusupov grundat 1905. Furst Nikolai Jusupov och hans yngre broder furst Felix var söner till Rysslands förmögnaste kvinna, furstinnan Zinaida Yusupov, gift med greve Felix Nikolaievich Sumarokov-Elston. Felix Yusupov var med i konspirationen mot Grigorij Rasputin som ledde till mordet på honom 1916, strax före den ryska revolutionen.
Under teaterrepetitionerna blev Marina och Nikolai förälskade i varandra. Förälskelsen växte till kärlek och Nikolai ville gifta sig med henne. Gåvor inför bröllopet med greve Manteuffel hade emellertid börjat strömma in, datum för bröllopet var fastslaget och Marina ansåg det omöjligt att bryta förlovningen, fastän hon insåg att hon älskade Nikolai Yusupov.
På initiativ och uppmuntrad av Nikolais bror Felix åkte Marina i en droska kvällen före bröllopet förklädd i en kokotts cape för att supera med Nikolai. Marina trodde själv att capen tillhörde brödernas mor, furstinnan Zinaida Yusupov. Det skulle visa sig att denna åktur senare fick synnerligen ödesdigra följder.
Vigseln mellan Marina och Arvid satte inte stopp för passionen mellan Nikolai och Marina. Bröllopsresan styrdes till Paris dit även Nikolai anlände något senare och förhållandet mellan honom och Marina fördjupades. Greven blev medveten om kärleksaffären och han bad att få träffa Nikolai i enrum i Paris. Efter diskussion gick Arvid ädelmodigt och gentlemannamässigt med på att efter ett år överväga en skilsmässa. Han bestämde dock att Marina skulle fara från Paris fortast möjligt, bort från skvaller och intriger, till villan i Juustila och stanna där tiden ut.
Skandalen var enorm, en av de största i hovets historia. Skilsmässan skulle antagligen ha trätt i kraft såsom greve Manteuffel lovat om inte han fått kännedom om den hemliga supén kvällen före bröllopet. Vetskapen om att hans blivande hustru färdats genom staden i en kokotts skepnad beredde honom en sådan skam att han utmanade fursten på duell.
Marina hade enligt överenskommelse med sin man lämnat Paris och åkte med sin mor via Sankt Petersburg till Juustila. Hon trodde att duellplanerna mellan Manteuffel och Yusupov inte skulle förverkligas och väntade ivrigt på att älskaren skulle komma till Juustila. Deras planer var att fortast möjligt gå ”i landsflykt” i Paris.
Nikolai sände telegram till Marina och meddelade att han anländer till Juustila måndagen den 23 juni (1908). Men han anlände aldrig på den utsatta dagen. I stället kom ett telegram från Marinas far med den tragiska nyheten att hennes man skjutit fursten till döds. Det visade sig att Nikolai skjutit ett skott i luften medan Arvid siktat på fursten men missat. Men det andra skottet fann sitt mål och dödade Nikolai. Efter duellen tog Arvid von Manteuffel omedelbart avsked ur armén och avreste till sitt gods i Baltikum. Han och Marinas vägar skildes för gott.
Marina blev nedbruten av sorg och tillbringade tre månader som konvalescent på Hyvinge sanatorium norr om Helsingfors. Efter det levde hon under många år i Europa, främst i Paris, tills skandalen småningom ebbade ut men aldrig glömdes.
Våren 1916 gifte Marina om sig med kavallerikaptenen Mihail Tsitsagov. Efter revolutionen 1917 kom Marina ensam som flykting på sommaren från Sankt Petersburg till Hyvinge sanatorium. Följande år anlände även hennes man till Hyvinge där de bodde tillsammans under våren 1918.
Helene Schjerfbeck målar Marina de Heyden i Hyvinge 1917 och 1918
Schjerfbeck längtade efter en lämplig modell för att förverkliga en vision av en fristående målning i Constantin Guys anda. Hon till och med skrev brev till sin kusin Esther Brusiin (f. Lupander, modell till Schjerfbecks Balskorna/Sidenskon, 1882) och bad att få en aftonklänning, som inte längre var i användning. Hon skriver: ”Den får vara gammalmodig och medfaren, och litet vid tager sig bra ut – men jag är nöjd med det som kan avstås, som är avlagd för alltid.[3]
Schjerfbeck blir glad då hon hösten 1917 får syn på en aristokratisk dam på promenad bärande på ett parasoll. Hon anser att hon nu funnit sin modell och kan äntligen förverkliga sina planer. Det är en rysk emigrant, en förfinad och elegant grevinna.[4]
Modellen, Marina de Heyden Tsitsagov, blev emellertid tvungen att brådstörtat nämnda höst resa till Sankt Petersburg för att försöka rädda en del av sin egendom. Enligt Schjerfbecks brev och efterlämnade dokument verkar det som om hon av den orsaken aldrig fick Marina de Heyden som modell den hösten [5], utan målar istället tre gouacher av grevinnan ur minnet: Den flyende grevinnan, A la Guys Sittande dam och Fantasi (huvudbild av Den flyende grevinnan). Einar Reuter skriver: ”Den flyende grevinnan är en helt liten, förtrollande vacker gouache, som visar en snabbt framilande kvinna i helfigur med blicken nedåt och handen hållande ihop kjolen. Rörelsen går diagonalt åt vänster, färgen är ljusgrå, skiftande i beige med inslag av rött och ockra.”[6] Den andra gouachen föreställer grevinnan sittande en face, också den i helfigur, i mästerligt ansatta toner. På den tredje målningen har Schjerfbeck enbart återgett ansiktet.
Marina återvänder till Hyvinge från Sankt Petersburg och 1918 beställer hon ett porträtt av Schjerfbeck, som skriver till Reuter: ”En rysk dam har bedt mig måla henne, en verldsdam ung lång blond”.[7] Men sittningen avbryts av en ny resa till Sankt Petersburg.[8] ”På ’frun’ som jag målar har jag sett – och nu har hon rest till H:fors – P.burg – efter pengar – kan man komma tillbaka från Petersburg?” Men Marina återvänder till Hyvinge och hon fortsätter att sitta modell för Schjerfbeck.
Nu har lusten vaknat för de stora färgfläckarna, de stora penseltagen som symbolisera naturen (?). Mme T. har tvungit mig till arbete, hon ’får allt hvad hon vill, bara hennes man inte är med’, hon behärskar mig *), jag vill nu gerna måla det förfinade, intelligenta och äventyrsälskande, ryskt naturliga hos henne, i grått o. rosa. Hon skulle behärska er med, jag förstår att hon ’haft’ så många dueller i Paris, Italien. Porträttet vill hon låta fotografera för en rysk konsttidskrift!? Det fortsätter med det i höst i H.fors, hon kommer då från Brändö.
*) inte gör jag ett penseldrag annorlunda för hennes skull.[9]
En månad senare skriver Schjerfbeck åter till Reuter:
Mme Tchitchagoff har på min begäran sändt sin fotografi, sedan en gammal sak är slutad börjar jag arbeta i sommar efter den litet. Hon kommer nog till Ekenäs, tror jag, för ett par dagar sedan och jag försöker få något av det. Jag har ändå lust att måla denna, högmodiga varelse, hon har något artistiskt, äventyrsälskande.[10]
Marina kom av någon anledning aldrig efter porträttet och såsom Schjerfbeck skriver blir det hennes om det blir oinlöst: ”…och det ser ut som om jag fick behålla ´världsdamen´ från i våras, avrest utan att lämna adress. Då får jag måla på det och om två år är det mitt.”[11]
Det anses att Marina fick en son med kapten Tsitsagov och att äktenskapet slutade med skilsmässa. Hon emigrerade till Paris och enligt hörsägen försörjde hon sig som dansös på caféestrader och gifte sig eventuellt senare med en italiensk greve.[12]
Porträttet målat med psykologisk skärpa
Gouacherna och i synnerhet Emigranten har fått en ny, djupare dimension efter det att modellen blivit identifierad som grevinnan Marina de Heyden. Hon satt modell för porträttet i olja för nittiofem år sedan. Tidigare har målningen daterats till 1917, men det korrekta årtalet är bevisligen 1918. H. Ahtela (pseudonym för Einar Reuter) nämner i sin verkförteckning i monografin Helena Schjerfbeck, 1953 två målningar på sidan 363, nämligen nr 477 vid namn Emigranten och ett porträtt av fru Fru Marina Tschitsjakov nr 488, men det är inte fråga om två skilda målningar utan om ett och samma porträtt.
2. Emigranten, olja på duk, 70 x 53,5, sign., privatsamling. Foto: Kari Suhonen.
Schjerfbeck har studerat och mästerligt fångat grevinnans personlighet och skönhet på duken. Hon är reslig, blond och allvarlig och hon verkar vara försjunken i sina egna tankar. Övre delen av målningen håller sig överlag till en gröngrå färgskala, förutom de röda läpparna och den svagt rosa färgtonen på ögonlocken och näsryggen. Det rosa upprepas i dräktens penseldrag med inslag av grått. Schjerfbecks kännspaka färgaccenter syns främst i ansiktet och på halsen.
Marina de Heyden nämner inte målningen i sin självbiografi. Tänkte hon under åren i exil på porträttet, som hon av någon anledning lämnade oinlöst? Knappast anade hon att målarinnan hon anlitade, en dag skulle räknas till en av de främsta konstnärerna i Norden.
Sue Cedercreutz-Suhonen är Chefsguide vid konstmuseet Villa Gyllenberg. Hon har varit den andra skribenten i tre publikationer om Helene Schjerfbeck. Cedercreutz-Suhonen har föreläst om Helene Schjerfbeck, hennes liv, konst och modeller vid Finland Center of New York och University of Cincinnati 2009 samt på många håll i Finland.
Marina de Heydens liv såsom ovan återgetts baserar sig på hennes egen bok Les Rubis portent malheur, 1967 och Grethen Haskins artiklar för Atlantis Magazine som publicerades i två avsnitt (”His brother´s keeper” , 2000, volym 2, nummer 3 och 4). Haskin har avlagt examen i rysk historia samt verkat som skribent vid Atlantis Magazine i sex år.
Källhänvisningar:
1. Helene Schjerfbeck 150 år, Konstmuseet Ateneum, 2012. Sid. 218 och 219, nr 386, 387 och 388.
2. Helene Schjerfbeck 150 år, sid 219, nr 389.
3. HS brev till Ester Brusiin 28.10.1917, Helene Schjerfbeck, Konstnären är känslans arbetare, sid 48, Levanto Marjatta, Helsingfors 1992, ÅAB.
4. H. Ahtelas monografi, Helena Schjerfbeck, sid 138-139, Holger Schildts Förlag,1953.
5. HS brev till Einar Reuter 30.11.1917, privatarkiv hos ägaren till Den flyende grevinnan.
6. H. Ahtelas monografi, Helena Schjerfbeck, sid 138-139, Holger Schildts Förlag, 1953.
7. HS brev till Einar Reuter 7.5.1918, ÅAB
8. HS brev till Einar Reuter 19.5.1918, ÅAB.
9. HS brev till Einar Reuter 26.5.1918, ÅAB
10. HS brev till Einar Reuter 16.6.1918, ÅAB
11. HS brev till Einar Reuter 20.10.1918, ÅAB
12. HS skriver på Saltsjöbadens brevpapper till sin konsthandlare Gösta Stenman antingen 1944 eller 1945 enligt följande: ”Modellen till ”Flyktingen.” Sondotter till greve H., generalguvernören gift vid 18 år med greve Manteuffel, 40 år. Hon var kär i honom. Mötte då furst Yusupoff, Rysslands skönaste man och älskade honom. Hennes systrar sade ”Romanow, den dumma karlen, gick och sade det till Manteuffel”, han sköt Y. i duell. Frun sörjde, var i Hyvinge sanatorium då. Det blev skilsmässa. 1918 var hon åter i Hyvinge, gift med en lång officer Techitschakoff. Skild från T. dansade hon på kaféestrader för att försörja sig. De sade att hon hade ett barn. Hon fick respengar av herrskapet Maxmontan och for till Paris ”där var Marina som fisken i vattnet” sade systrarna, och där blev hon gift med en italiensk greve. Hon var intelligent.” Kopia ur Ateneums arkiv förmedlad av fil.mag. Leena Ahtola-Moorhouse.