Alvar Aalto och det urbana landskapet

Abstract

I artikeln granskas två av Alvar Aaltos (1898–1976) centrumplaner – forscentrumet för Uleåborg 1942 och fosterlandshjärtat för Helsingfors cirka tjugo år senare. Förslagen förenas av ett vattenelement och planeringsområdena kan uppfattas som finländskt nationallandskap. Målsättningen är att undersöka hur Aalto bevarade och skapade symboler med hjälp av landskapet. Granskningen utgår från naturens roll i samtidens planeringsideal och Aaltos egna slutsatser beträffande användningen av landskapet i centrumplaneringen. Aaltos projektbeskrivningar och artiklar utgör de främsta källorna.

Av undersökningen framgår att Aalto intensifierade det existerande landskapet. Han skapade även artificiella landskap för att accentuera områdets geografiska form. Hans uppfattning om landskapets roll i planeringen avvek från funktionalisternas, även från svenskarnas mjukare linje. Aalto uppskattade inte att man liksom i Sverige skapade nationallandskap i stadskärnorna. Stadsmässig natur var förmer än orörd natur. Han använde dock det finländska nationallandskapet som identitetsskapande element för att ge mening åt gestaltningen. Landskapet förbättrades med arkitektur för att förena och skapa harmoni mellan naturen, kulturen och människan.